Att göra flätor

Surinams geografi är väldigt speciell. Den allra största delen av befolkningen bor längs en smal remsa längs kusten. Resten av landet består i stort sett av svårgenomtränglig regnskog – Binnenland. Här finns knappt några vägar, förutom vattenvägarna. De få samhällen som ligger utspridda i inlandet är små och helt beroende av båt- eller flygtransporter. Som New Aurora längs Surinamfloden eller det legendariskt avlägsna Kwamalasamutu, djupt, djupt inne i regnskogen, i sydvästra delen av landet.
Jag och Florien, en holländska med surinamesiska rötter som jag träffade på en pub i Paramaribo i fredags, åker korjaal längs övre Surinamfloden. Korjaal är en slags kanot som används för kollektivtrafiken mellan de små, utspridda maroonbyar som ligger längs floden, däribland Gunsi, dit vi är på väg. Det är som en annan värld jämfört med Paramaribo. Hisnande regnskog prunkar längs stränderna. Vid byarnas båtplatser står marooner och tvättar. Vi vinkar till en passerande korjaal fylld med skolbarn i uniform på väg till skolan i New Aurora. Vardagsliv i Binnenland.
I Gunsi väntar Bert. Han är maroon och tillhör, precis som nästan alla andra invånare i byarna längs övre Surinamfloden Saramacca, det äldsta maroonsamhället. De är ättlingar till slavar som rymde in i regnskogen på 1600- och 1700-talet. Där återfann de sin traditionella afrikanska livsstil, en livsstil de håller fast vid än idag. Gunsi med dess 80-talet invånare är en sömnig samling traditionella maroonhus och besökare bor i Berts stugor som han har byggt för turister. Det sker inte mycket interaktion mellan marooner och turister, i alla fall inte här. Maroonerna är mycket känsliga för att bli fotograferade och Bert inleder vår vistelse att med hjälp av en machete iscensätta vad som hände när en annan turist försökte fotografera en byinvånare utan att fråga om lov. Kameran får med andra ord stanna i stugan större delen av tiden.
Men på kvällen sker ändå ett möte. En liten maroontjej, kanske sju, kanske åtta, frågar Florien om hon får fläta hennes hår. Sedan är de där tillsammans utanför stugan, flickan koncentrerad på sin uppgift, sjunger med lågmäld röst sånger hon lärt sig i skolan. Att fläta någons hår känns om en syssla med universella dimensioner. Överallt i världen flätar flickor varandras hår. En ordlös samvaro, ett sätt att visa tillit, vänskap, att vi bägge i första hand är kvinnor, i andra hand marooner, hinduer, kineser, holländare.
En sån vacker liten scen, långt ute i Binnenland, mitt i världen.