(Publicerad i OmVärlden)
I sydamerikanska Guyana är självmordsfrekvensen den näst högsta i världen, korruptionen utbredd och etniska motsättningar ständigt närvarande. Allt detta sjunger landets calypsosångare om. Och det är långt ifrån alla som gillar det.

g
En februaridag 2013 störtade Guyanas transportminister Robeson Benn in på den statliga radiokanalen NCN:s station i Georgetown. Han var arg och krävde att stationen genast slutade spela låtar från Calypso Monarch, en musiktävling under den årliga Mashramani-karnivalen. I Calypso Monarch tävlar Guyanas calypsosångare mot varandra med nyskrivna låtar som kommenterar aktuella ämnen i landet, men Benn menade att många av låttexterna, som bland annat handlade om den utbredda korruptionen i statsapparaten, var ”kränkande, vulgära politiska övergrepp”. Stationens personal lydde och snart försvann all calypso från spellistorna.

– Den förra regeringen kände sig ofta väldigt förolämpad av många av våra sånger. De tålde inte någon kritik. Men politiska kommentarer i texter är vad den här musikstilen alltid har handlat om, säger calypsosångaren Roger Hinds, i Guyana mer känd under artistnamnet Young Bill Rogers.

Det är fredag kväll i Linden, Guyanas näst största stad. Roger Hinds och ett tiotal andra calypsosångare sitter i omklädningsrummet på idrottsanläggningen Mackenzie Sports Club. Semifinalen i 2017 års upplaga av Calypso Monarch pågår för fullt och från läktaren ovanför oss hörs jubel, skratt och applåder blandat med karibiska rytmer. Under kvällen ska en jury utse vilka bidrag som ska gå till den påföljande veckans final.
– Min sång ikväll heter “Ah Campaigning Fuh President” och handlar om hur ett presidentval i Guyana kan gå till, säger Roger Hinds.

Calypso är en musikstil med rötterna i slaveriet. Den uppkom i Trinidad och Tobago och spred sig över hela Karibien, som Guyana kulturellt tillhör trots sin placering på den sydamerikanska kontinenten. Sångerna kunde förr fungera som en sorts nyhetsförmedlare, med komiska och kritiska texter om aktuella samhällsfrågor, ofta med dubbla bottnar. Än idag tar calypsosångarna ständigt pulsen på de karibiska samhällena och runtom i regionen arrangeras liknande musiktävlingar i karnevalstider.
– Calypsosångaren ska föra fram samhällsproblem i ljuset, göra dem kända för allmänheten, men sångaren ska också kunna ge ett förslag till lösning, säger en annan av artisterna i omklädningsrummet, Martin ”Mighty Voter” Byrne.

Hans låt handlar om självmord. För det fattiga Guyana har enligt WHO världens näst högsta självmordsfrekvens.
– Det är brist på hopp som får människor att ta sitt liv. Vi måste ge dem hoppet åter, det är mitt budskap.

Även om det brukar vara enklast att vinna tävlingen om man sjunger om korrupta politiker finns det gott om exempel på artister som valt andra ämnen denna kväll. När Pearl ”Precious Pearl” Lewis struttar runt på scenen med en käpp, simulerande diverse ålderskrämpor och sjunger sitt bidrag ”Old age like a criminal” om åldrande och hälsovård, då tjuter publiken av skratt.
– Det här är tionde gången jag ställer upp, men jag har aldrig lyckats ta mig till final, säger hon.

Kanske beror det delvis på tidigare års ämnesval. Hon har sjungit om våld i nära relationer, skolk i skolan – och korruption inom calypsojuryn.
– ”Dem flogging up calypso” sjöng jag 2013, skrattar hon.

I år är calypson inte längre bannlyst på radion. Det har delvis sin förklaring i de etniska motsättningar som också genomsyrar politiken i landet. De två största befolkningsgrupperna i Guyana är afroguyananer, som är ättlingar till afrikanska slavar och indoguyananer, som är ättlingar till indiska arbetskraftsinvandrare som kom efter slaveriets avskaffande. Dessa två grupper har slagits om makten ända sedan självständigheten från Storbritannien 1966. De första årtiondena hade ett parti dominerat av afroguyananer makten. 1992 tog ett indoguyananskt parti över för att regera fram till 2015, då en afroguyananskt dominerad koalition vann valet. Eftersom calypson, som har sina rötter i slaveriet, domineras av afroguyananer tenderar artisterna att vara mer kritiska mot indoguyananska politiker, även om ingen politiker kan gå helt säker. Det var också en anledning till att den förra regeringen reagerade mer på sångerna än vad den nuvarande gör.

På läktarna denna kväll syns följdaktligen få med indiska rötter. De är mer intresserade av chutney, en annan av Guyanas musikstilar, inspirerad av indiska rytmer. För några år sedan försökte Roger ”Young Bill Rogers” Hinds sig på att krossa den etniska barriären och ställde upp i även Chutney Monarch, en tävling liknande Calypso Monarch men för chutneymusiker. Som första afroguyanan vann han.
– Men delar av den indoguyananska publiken buade åt mig, minns han.

Men i Linden denna kväll är det ingen som buar. Mörkret har för länge sedan lagt sig över fotbollsstadions läktare, där skratt och applåder har regerat i timmar. Juryn har sammanträtt och bland finalisterna finns en liten skräll. Pearl ”Precious Pearl” Lewis är klar för finalen, för första gången på tio försök. Textraderna om den korrupta calypsojuryn från 2013 verkar vara glömda.
– Fantastiskt, jublar hon. I calypso kan allt hända!
TORBJÖRN WESTER