(Publicerad i Aftenposten A-Magasinet och Amnesty Press)
Mellan 1946 and 1958 genomförde USA 67 kärnvapenprov på Marshallöarna i Stilla havet. Förorenad mark, cancer och människor som tvingas leva sina liv i exil gör att ilskan mot USA fortfarande är stor hos befolkningen på öarna. Men än större är de skadestånd som USA fortfarande krävs på.

g

En morgon i mars 1954 fick en tolvårig flicka se solen gå upp två gånger över stillahavsatollen Rongelap, 400 mil sydväst om Hawaii. Först i öster, sedan i väster. Den andra solen var till en början bländande vit, sedan orange. Den följdes av ett dovt mullrande.
– Det var tidig morgon och jag hjälpte mamma att laga frukost. När vi såg ljuset och hörde ljudet blev vi alla chockade, vi trodde att ett nytt krig hade brutit ut, minns Lemeyo Abon över 60 år senare.
Hon sitter i sitt kök och berättar, i hemmet på Majuroatollen, Marshallöarnas befolkningsmässiga centrum. Hon är lutad mot köksbänken, rösten är svag men tydlig. Hon är mån om att varje ord ska nå fram.

Senare den där marsdagen, när Lemeyo hade rast i skolan, började det snöa. Det var i alla fall vad barnen på Rongelap trodde, de hade hört talas om snö från missionärer men aldrig själva sett det.
– Vi täcktes helt av det vita, många lekte i det och smakade på det.

Men det var inte snö. Det var ett moln av damm från det kraftigaste kärnvapen som USA någonsin har detonerat, Castle Bravo-bomben.

Ett lager av dammet täckte det mesta på Rongelap. Timmarna senare började människor bli sjuka.
– Jag fick en brännande klåda, minns Lemeyo. Det spelade ingen roll hur mycket jag tvättade mig, klådan var kvar.
Andra spydde, fick magsmärtor, svimmade. Ingen förstod vad som hade hänt. Dagen efter dammolnet kom amerikaner i skyddsutrustning för att mäta strålningen, men de försvann igen utan att säga ett ord. Befolkningen evakuerades inte förrän senare, mer än två dygn efter händelsen. Kanske var det en bidragande orsak till att så många av dem längre fram i livet fick hälsoproblem som skulle kunna kopplas till radioaktiviteten, till exempel cancer i sköldkörteln, något som Lemeyos syster dog av. Själv fick Lemeyo operera bort sin sköldkörtel på 1980-talet.
– När jag tänker på det USA gjort mot oss blir jag än idag rasande, säger hon. Deras vackra ord om mänskliga rättigheter, de verkar inte gälla för oss.

1946 inledde USA provsprängningar av kärnvapen i Stilla havet. Totalt 67 test utfördes på atollerna Enewetak och Bikini, men ingen kärnladdning var lika monumentalt kraftfull som Castle Bravo-bomben i mars 1954. 1000 Hiroshimabomber hade knappt varit nog för att utlösa samma kraft. Castle Bravo detonerades på Bikini. 20 mil bort, i vindriktningen, låg Rongelap, men trots att många anser att det borde ha varit uppenbart att Rongalapborna skulle drabbas av radioaktivt nedfall evakuerades de inte i förväg, såsom skett med befolkningarna på Enewetak och Bikini.

Norrut från Lemeyo Abons hem, i den kedja av holmar och öar som bildar Majuroatollen, ligger ön Ejit. Det är sen eftermiddag, den obarmhärtiga stillahavssolen börjar ge vika. En grupp tonåringar kliver ur en båt som tagit dem från skolan på en annan ö till hemmet. Eller är Ejit verkligen deras hem?
– Visst skulle vi vilja flytta hem till Bikini om det vore säkert, det är vårt verkliga hem såklart, säger en av dem blygt.

De är bikinier, födda i exil. Deras föräldrar är också födda i exil, i många fall även deras far- och morföräldrar. Få av dem har någonsin sett Bikiniatollen.
I den höga vegetationen de går i från båten gömmer sig flera tiotal gravstenar. Bikinier begravda utan att de fick återse sitt hemland.

Det var 1946, kort innan USA inledde provsprängningarna, som bikiniernas liv ställdes på ända. En söndag efter gudstjänsten samlade en delegation från den amerikanska militärmakten dem och frågade deras ledare, King Juda, om de kunde tänka sig att temporärt flytta från Bikini för att möjliggöra provsprängningarna. Snart hade de evakuerats med löften om en snar återflytt. Först kom de till Rongerik, en atoll som i marshallesisk kultur anses vara bebodd av onda andar. Bikinerna drabbades av svält. Rongerik hade för få palmer och för lite ätbar fisk i sin lagun för att kunna föda en befolkning. De flyttades vidare, för att till sist hamna på ön Kili, en ö där det också är mycket svårt att överleva enbart på det marken och havet producerar. Där, och på Ejit, består än idag en stor del av befolkningen av bikinier. För någon återflytt, som USA hade lovat, blev det aldrig.
I dessa exilsamhällen är bitterheten och passiviteten ofta förhärskande. Den traditionella livsstilen vittrar bort. Den avancerade delningsekonomin, den ekologiska balansen och de unika kunskaperna om vindens och havets rörelser finns snart inte mer.

Men överallt finns hemlängtan. Nära Ejits kyrkogård bor Lirok Joash som är 95 år och den äldsta som fortfarande är i livet av de bikinier som flyttades 1946. Hon sitter i en rullstol, ler varmt och vill gärna bli fotograferad. Idag är hon dock för märkt av ålder för att själv kunna berätta om sina minnen.
– Men hon pratar ofta om att hon inte vill bli begravd här på Ejit och om hur mycket hon saknar Bikini, säger barnbarnet Walur Kelen. Ibland gråter hon.

För att förstå denna längtan måste man också förstå betydelsen av land i marshallesisk kultur. I en miljö där nästan allt är hav och livet levs på smala landremsor blir också banden mellan människan och marken hon föds på starkare.
– Marshalleser ser sitt land som en gåva från Gud. Det är inget du kan köpa eller sälja. Varje marshalles har en bit land som är deras, som ärvs på mödernet i generation efter generation, säger Jack Niedenthal, en amerikan som gifte sig med en bikinier på 1980-talet och som kanske är den som engagerat sig allra mest för detta folks rättvisa.
– Den mark de bor på här på Ejit eller på Kili är något annat. Det är inte deras gåva från Gud.

Både till Bikini och Rongelap har befolkningen under korta perioder under årens lopp flyttats tillbaka innan man insett att marken fortfarande är för kontaminerad. Dessa återflyttar har lett till ytterligare hälsoproblem. Sommaren 2015 mätte en oberoende forskargrupp från Columbia University i New York den externa gammastrålningen på sex öar i området för att ta reda på hur situationen ser ut idag, om nivåerna ligger över 100 millirem per år, vilket är den gräns som har fastslagits för när befolkningen kan flytta tillbaka.

– På Bikini uppmättes 180 millirem per år bara från den externa gammastålningen. Lägger vi sen till doserna från maten här så skulle sifforna öka ytterligare, säger Ivana Nikolic-Hughes, en av forskarna.

– Bikini kan inte befolkas igen i närtid om det inte görs en sanering först.

På Rongelap var nivåerna under gränsvärdet efter att man hade mätt gammastrålningen. Men forskarna bearbetar just nu ny data, som samlades in sommaren 2017 från bland annat maten på öarna, och efter att man lagt till de siffrorna är det troligt att även Rongelap hamnar långt över gränsvärdet.

Hur ersätter man ett folk som förlorat sitt land? Eller de som drabbats av cancer efter att ha täckts i radioaktivt damm? Det är frågor som man på Marshallöarna brottats med i decennier. Spåren syns i ett arkiv i Majuro. På dörren sitter en oansenlig skylt, ”Nuclear Claims Tribunal”. Därinne finns stora arkivskåp fyllda av alla de ansökningar om kompensation som människor på de drabbade atollerna gjort. Det är över 7000 krav, de flesta obetalda.
– Pengarna att betala ut ersättningar med tog slut 2008, men kontoret håller öppet för att tribunalens funktion ska finnas kvar, säger Bill Graham, som länge var dess ombudsman.

Den oberoende tribunalen är bara en del av det juridiska efterspelet efter kärnvapentesterna. USA hade redan innan tribunalen tillkom, sedan 1960-talet och framåt, betalat över 450 miljoner dollar för bland annat strålningsrelaterad sjukvård och kompensation till drabbade. Bland annat fick bikinierna 1982 en speciell fond. Den var från början tänkt att användas för sanering av deras öar, men istället används den nu för periodiska utbetalningar till alla familjer då medlen aldrig hade räckt till den sanering som bikinierna krävde.

När Marshallöarna blev självständigt från USA 1986 var det tänkt att en slutgiltig uppgörelse länderna emellan skulle komma till stånd. Ett avtal tecknades och det slog bland mycket annat fast att tribunalen skulle inrättas. Den skulle utreda vilka obetalda skadestånd som drabbade fortfarande hade rätt till. En fond på 150 miljoner dollar avsattes och tanken var att den och dess avkastning skulle täcka alla ersättningar. Men hittills har tribunalen godkänt skadestånd på en mycket större summa, långt över 2 miljarder dollar, varav mycket är tänkt för sanering. Ekvationen går alltså inte ihop. Marshallöarna har ända sedan 2000 försökt kräva USA på de resterande pengarna. Man menar att förutsättningarna sedan avtalet teckandes har förändrats, att man nu vet mycket mer om hur allvarliga konsekvenserna av kärnvapnen var. Men USA håller inte med.

Länge såg frågan ut att vara död. Men nu har myndigheterna tagit sig an den med förnyad kraft. En kommission under ledning av Bill Graham tillsattes tidigare i år.
– Vi ska nu ta fram en strategi för hur vi ska kunna uppnå rättvisa, säger han.
– De flesta här anser att rättvisa inte har skipats innan de två miljarderna är betalda.

Men är det realistiskt att tro att det verkligen kommer att ske? Bill Graham dröjer med svaret, trummar med fingrarna i bordet.
– Politiskt är detta kanske inte en idealisk tid att ta upp frågan igen med USA. Men, den nyinrättade kommissionens uppfattning är klar. Vi förväntar oss att obetalda krav ska betalas.

Men vägen dit är sannolikt fortfarande lång. Connie Paik, talesperson på enheten för Östasien och Stillahavsregionen på amerikanska utrikesdepartementet, skriver i ett mejl till Aftenposten att USA redan har tagit sitt ansvar: ”Vi har fullgjort våra åtaganden gentemot de drabbade populationerna på de norra atollerna och vi fortsätter att stödja dem”.

Han nämner de flera hundra miljoner dollar som USA från 60-talet och framåt har lagt på Marshallöarna, men också de 6,3 miljoner dollar som årligen fortfarande betalas för kontinuerliga medicinska undersökningar, cancerbehandlingar och övervakning av miljön på de drabbade atollerna.
När det gäller de kvarstående kraven från tribunalen på ytterligare drygt 2 miljarder dollar skriver Connie Paik att USA inte har någon insyn i tribunalens arbete och därför inte vet på vilka grunder ersättningsbesluten fattats.

Tillbaka på Ejit. Ögonen blixtrar på Jason Aitab, en bikinier i 65-årsåldern som föddes i exil på Kili.
– Amerikanerna sa till våra äldre när de flyttade, att de skulle ta hand om oss bikiner oavsett var vi var, till och med om vi var på drift på en flotte till havs eller på en sandbank. De skulle behandla oss som om vi vore Amerikas barn. Men det var bara lögner alltihop.

Just de orden har Jack Niedenthal översatt hundratals gånger när han agerat tolk åt bikinierna. Det har nästan blivit som en bibelvers för dem. Men så ligger det också en sanning i orden, menar han.
– Kärnvapentesterna kostade miljarder och åter miljarder. Att de sedan kunde ge sig av utan att fullt ut kompensera dessa människor som offrat så mycket, som fortfarande lever i exil och med sjukdomar, det är avskyvärt.
TORBJÖRN WESTER