Människor och kameler

I mindre kazakiska städer, som Aralsk, är det inte ovanligt att man ser kameler strosa runt på stan, till synes helt utan uppsikt. Strosa runt är egentligen fel att säga. Kamelerna äger mer eller mindre staden.
Jag sitter vid ett torg och väntar på att det ska bli kväll och mitt tåg ska komma. Inte mycket händer vid lunchtid vid ett torg i en kazakisk småstad. Ett fyllo vinglar. En tant köper vindruvor. Alla andra är hemma, sover och äter.
Plötsligt hör jag ett ljud. Ett rostigt och knarrande tjut. Sekunderna senare kommer kamelen knallande, sakta men kraftfullt, som en gammal ångbåt. Går fram till ett träd utanför en butik och börjar tugga i sig blad. Tydligen inte gott. Går till nästa träd i stället. Jag går fram för att hälsa. Kamelen bryr sig inte, glor lite slött och ilsket bara. Ut ur affären kommer affärsinnehavaren med kvast, fly förbannad. Ge fan i mitt träd, kamel! Hon hötter med kvasten och skriker. Tillbaka får hon samma slöa, ilskna blick. Mer skrik och kvastvift. Då tröttnar kamelen. Den sänker ögonbrynen och drämmer ena framfoten i marken med en väldig kraft. Käft, kvinna! Affärsinnehavaren ser skrämd ut. Rymmer in i sin butik och fortsätter siestan. Kamelen tuggar lugnt vidare.