Var ligger Surinam?

Första gången jag hörde talas om att det fanns ett land som heter Surinam var sensommaren 1988. Jag var elva år och satt uppe på nätterna och tittade på OS-sändningarna från Seoul. Matt Biondi hette USA:s simhjälte och även om han främst var frisimmare var han ändå favorit i finalen på 100 meter fjäril. Men så, nästan från ingenstans, dök Surinams Anthony Nesty upp och med en hundradels sekunds marginal knep han karriärens enda OS-guld samtidigt som tiotals miljoner människor världen över greppade efter skolatlasen i bokhyllan.
För var ligger Surinam?
När jag har berättat om vart jag ska är det åtminstone ett par personer som spontant tyckt att det ”låter jättespännande med Västafrika”. I filmen När lammen tystnar ligger Surinam på en diffus plats någonstans i Asien. Inte heller huvudstaden verkar vara speciellt välkänd. Skriv in ”Paramaribo” i Google och sökmotorn fortsätter automatiskt med ”…is the capital of which country?”.
Ingen verkar veta.

När Surinam Airways flight PY993 landar på Johan Adolf Pengel-flygplatsen utanför Paramaribo har vi just passerat Sydamerikas norra Atlantkust men landat innan Amazonas massiva regnskog tar vid. När jag var elva och letade reda på Surinam i skolatlasen såg jag framför mig hur ett Mogwliliknande naturbarn svingade sig ner i vattnet från en lian för dagens träning. Jag tänkte mig att ett lands geografiska omgivning skulle ha en koppling till vilka idrotter man vann medaljer i på ett OS. Men Anthony Nesty kan knappast ha tränat längs Surinams stränder. De är leriga eller otillgängliga eller både och. Floderna kan han heller inte ha simmat i. De är fulla med pirayor. Och så värst många pooler kan knappast ett fattigt land, styrt av en militärjunta, ha haft heller. Gu vet var han tränade.

Det är mycket med Surinam som inte är som man tänker sig utifrån att betrakta kartan. Inga badstränder. Och, trots att det ligger i Sydamerika så har Surinam inte mycket med den kontinenten att göra. Amazonas ligger som en ogenomtränglig vall mot resten av landmassan och kulturen är mer sammankopplad med den karibiska övärlden. Men språket är inte engelska, som annars är vanligt förekommande i Karibien. Istället pratar man i första hand holländska, precis som sina gamla kolonisatörer. Dominerande religioner: hinduism, islam och kristendom, om vartannat.

På väg i minibuss in till centrum. En lång, helt rak väg kantad av verkstäder, kinesiska grossistfirmor, hinduiska tempel, kyrkor och nån bilolycka med stora åskådarskaror. Chauffören babblar med medpassagerarna på något som jag uppfattar som sranan tongo, det surinamesiska kreolspråket. Ibland glider det över i holländska och någon enstaka gång, när han vänder sig mot mig, i engelska: ”Yuh have car accidents in Sweden too?”
Sedan förändras miljöerna runt vägen sakta mot den holländska träarkitektur som placerat stadskärnan på UNESCO:s världsarvslista. Världsarv kan vara lite si och så som besöksmål, ibland finns det knappt något att se. Men Paramaribos stadskärna är verkligen unik. Mitt hotell ligger i just ett sådant gammalt trähus från 17-1800-talet nånting. Utanför fönstret är det becksvart och tyst. Inne i rummet hörs bara en misstänkt malariamygga surra. Dags att sova sin första natt i Surinam, 29 år efter OS i Seuol-nätterna framför tv:n i Nässjö.