Hilary på Marshall Islands Journal, han som bokat mina intervjuer, flänger runt på ön tillsammans med mig. Vi gör ett par av mina grejer och några av hans grejer till veckans nummer av tidningen. Hilary är en klassisk lokaltidningsmurvel, hejar på allt och alla. Jobben river han av i en sån fart att jag inte riktigt hänger med på vad som händer. Plötsligt befinner vi oss i en hamn. En DJ spelar, det finns en bar. Folk är glada. Ett fraktfartyg var nära att sjunka utanför Chuuk, men den skicklige skepparen lyckades få fart på pumparna och ta skeppet i land i Majuro. Nu firar alla hans hemkomst som rederiets hjälte.Hilary Ställer upp redaren, hjälteskepparen och några andra viktiga personer. Klick, klick, tack, tack, hej.

Några meter bort välter en skåpbil. Hilary är snabbt uppe med kameran. Klick, klick. Sen in i en taxi mot parlamentet. I parlamentsbyggnaden knallar Hilary runt som om det vore hans vardagsrum, fixar en kopp kaffe och lite käk. Sen börjar sessionen. Några ministrar debatterar det nyligen införda plastpåsförbudet. Allt är på marshallesiska, men märkligt nog byter de till engelska någon mening här och var.

– Ibland går det helt enkelt inte att förklara vissa saker på marshallesiska, förklarar Hilary.
– Vill du snacka med talmannen förresten?

Talmannen i parlamentet är från Rongelap, en av atollerna som drabbades av USA:s kärnvapentester och eftersom det är just det jag skriver om här så hade ju en talmannaintervju suttit perfekt. Marshallöarna är ett land där man alltså oanmäld kan gå in på landets talmans kontor och få en intervju direkt, samt några bilder när han sitter i sin talmannastol i parlamentssalen. Klick, klick, tack tack.

Vidare mot redaktionen. Redan i dörren känns den välkomnande och hemtrevliga doften av trycksvärta. Precis så som det luktade på Skånskan i Malmö, på den tiden tryckpressarna fanns i huset. Denna tidnings tryckpressar är från 1950-talet och funkar än. Visserligen ser hela tidningen bedrövlig ut, helt svartvit och med tryck nästan utan gråskala. Det är väl därför det går att köpa t-shirtar med texten ”Marshall islands Journal – the world’s worst newspaper” på ön. På redaktionen kan man se samma slogan på en dekal på väggen.

Men nyhetsrapporteringen är det inget fel på. Hilary levererar scoop var och varannan vecka. Hetaste storyn just nu är den om en byggnad mittemot parlamentet som ägs av Nauru. På ovanvåningen försiggår diverse olagliga aktiviteter, bland annat prostitution, och de nauruanska ägarna gör allt för att försöka köra ut hyresgästerna.

Själva redaktionen är minst sagt inbodd. Redaktören Giff Johnson planerar veckans nummer, redigerarna bollar rubriker. Och Hilary dyker ner framför sitt skrivbord och hamrar ner tre artiklar på under halvtimmen medan jag sitter och bläddrar i förra veckans nummer.

På torsdag kommer nästa nummer och The world’s worst newspaper. Hilary kommer att ha ett jättescoop.