Intervju med en häxdoktor

Jag behöver få tag på en häxdoktor av vissa, mycket känsliga skäl som jag inte kan gå in på här. I ottan ger sig Henry och två journaliststudenter från Karonga ut för att värma upp en lämplig doktor. Sedan kan muzungu (vitingen) göra entré med kamera och diktafon.

Häxdoktor nummer ett ställer sig helt avvisande till intervjuförfrågan. Likaså doktor nummer två och tre. Ämnet är helt enkelt för känsligt. Men hos den fjärde häxdoktorn som Henry besöker blir det napp och jag bjuds in för en pratstund. Men på ett villkor: att jag betalar en konsultationsavgift på 10 000 kwacha (drygt 100 kronor). Det är i lägen som dessa som jag nästan ofelbart börjar tulla på mina journalistiska principer. Sedelbunten åker fram.

Häxdoktorn är en central figur i samhällslivet i många afrikanska kulturer. De säger sig kunna bota sjukdomar med traditionella örtmediciner, men verkar också inom ramen för det magiska tänkande som genomsyrar Malawi, där häxeri, förbannelser och talismaner är en del av vardagen.

Vi svänger av den asfalterade huvudvägen och ut på en gropig grusväg, förbi ett ståtligt baobabträd som just börjat grönska efter torrperioden. Efter ett par kilometer når vi en liten murad stuga där doktor Ng’ona har mottagning. Några kvinnor sitter utanför och väntar på konsultation, men vi får gå före eftersom vi har en bokad tid klockan 16.

I mörkret inne i ett av stugans rum sitter Ng’ona och plirar med ögonen. På väggarna hänger flera meter långa pythonormsskinn, en djurkranium, något som ser ut som en stor dammvippa och diverse djurdelar. Ng’ona skakar hand och säger något på chichewa, sedan bryter hans mullrande skratt ut.

Diktafonen sätts igång. Det visar sig bli en mycket intressant och givande pratstund och Ng’ona resonerar uttömmande kring de frågeställningar jag har. Det mullrande skrattet återkommer som avslutning på varje svar han ger.

Dags för fotografering. Jag ber Ng’ona plocka ner vippan och kraniet från väggen. Det gör han gärna, han verkar till och med gilla att posera som häxdoktor. I svenska ögon, och tagna ur sitt sammanhang som här på denna blogg, blir bilderna givetvis exoticerande. Det är jag fullt medveten om. Men i dess egentliga kontext kommer de förhoppningsvis inte att vara det.

– Jag visste redan innan du öppnade munnen vilken fråga du skulle ställa, säger Ng’ona innan vi ska åka.
– Kan du läsa mina tankar nu också? undrar jag samtidigt som jag koncentrerar mig på att tänka på något absurt och avancerat, något som ska vara helt omöjligt att gissa sig till.
– Visst kan jag det, säger Ng’ona.
– Så, vad tänker jag på då?
– Om du vill veta det så får du betala en konsultationsavgift till.