Tiden före

På väg norrut igen, efter en vecka i Blantyre och Thyolo. Några av de sista pusselbitarna föll på plats, jobben börjar kännas klara. Mot Lilongwe och sedan vidare tillbaka till min stuga vid Malawisjöns strand i Nkhata Bay. Men först gör jag två nätters stopp i Liwonde, Malawis främsta nationalpark, enorma vidder fyllda av lejon och antiloper, elefanter och vårtsvin.

På kreolspråket tok pisin, som används på Papua Nya Guinea, finns begreppet ”taim bifo”, tiden före européerna kom. Om djuren hade haft ett gemensamt kreolspråk skulle det uttrycket lika väl ha kunnat syfta på tiden före människans ankomst.

De tidigaste bevisen på människans förändring av landskap och ekosystem i dessa trakter i södra och centrala Afrika är 85 000 år gamla. Men det är först under de senaste 150 åren som, ur djurens perspektiv, de riktigt dramatiska förändringarna skett. Innan araber och européer anlände fanns det runt 27 miljoner elefanter på den afrikanska kontinenten. Idag återstår 400 000. Allt fler av dem föds utan betar, en evolutionär utveckling i spåren av elfenbensjakten.

De flesta andra arter har också minskat dramatiskt. Malawi är sorgligt tömt på vilda djur och skogarna försvinner i snabb takt samtidigt som människobefolkningen ökar med 2,7 procent om året.

Men ännu finns områden skyddade från människans intrång. Liwonde nationalpark är 550 kvadratkilometer stor, inhägnad med taggtråd och patrullerad av hundratals parkvakter. Runt parken trycker den fattiga befolkningen på, oförmögna att exploatera dess mark, skog och djur för att lindra sin fattigdom något.

Är det rätt att skydda biologisk mångfald på bekostnad av fattiga människor som lever nära svältgränsen? Vad hade hänt om nationalparken tagit bort stängslet och bjudit in malawier att bosätta sig där, hugga ner skogarna och skjuta djuren?

– Längst ner på Maslows behovstrappa bryr sig ingen om ekologi och biologisk mångfald, säger en vit malawisk plantageägare till mig när han förklarar varför han skyddar urskog på sina ägor samtidigt som människor knappt har mat för dagen i byarna runtomkring.

Att Afrikas sista orörda naturområden ska skyddas kan te sig självklart för en vit priviligerad europé som aldrig ens bryr sig om att leta extrapriser på Ica. Men frågan är oändligt mycket mer komplex än så. Bör åtgärder för att skydda livet på planeten jorden hundra år framåt i tiden ha företräde framför att undvika att människor far illa och dör i förtid här och nu? Hur du svarar på den frågan avgörs ofta av din plats i behovstrappan.

Från baksätet på en safarijeep (som säkerligen slukar långt över litern bensin per mil) ser jag Liwondes vidder öppna sig. Överallt djur. Antiloper, impalor, kudu, vårtsvin, markattor. Och under några träd slöar åtta lejon i hettan. I vattnet kikar flodhästar upp med ögonen nätt och jämnt över ytan.

Ryszard Kapuściński igen, polska statliga nyhetsbyrån PAP:s Afrikakorrespondent på 1960- och 70-talen. I en jeep är han på väg från Dar es Salaam mot Kampala för att bevittna Ugandas självständighetsfirande 1960. I norra Tanzania öppnar sig Serengetis vidder, kanske den plats på jorden med den högsta koncentrationen av vilda djur. ”It’s all impossible, incredible. As if one were witnessing the birth of the world, that precise moment when the earth and sky already exist, as do water, plants and wild animals, but not yet Adam and Eve”, skriver han i Shadow of the sun och fortsätter:

“It is this world barley born, the world without mankind and hence also without sin, that one can imagine one is seeing here”.

Det är taim bifo, tiden före.

20 november, 2021
Erwin Rommels husvagn
Blantyre–Sveavägen
Tolv munnar att mätta
Sjön och stjärnorna
De hemliga djuren
Intervju med en häxdoktor
Vägen till Karonga
Lazarus
Middag med trolldom
Litet land
Skrattspegeln
Min kiribatiska familj
Klimatkriget