Vi rullar söderut längs Malawisjön igen. Förbi avtagsvägen upp mot Livingstonia, grundad av skottska missionärer på 1890-talet och namngiven efter David Livingstone. Förbi små fiskelägen och stränder fyllda av torkbord för usipafisk. En gång i tiden, innan människan kom, gick skogen ända ner hit. Malawi var för länge sedan täckt av skog, men idag är det mesta borta. Bara mellan 1990 och 2015 minskade skogsarealerna från 41 till 33 procent av landets yta.

När människan breder ut sig över planeten dödar hon samtidigt mycket av dess mystik. De orörda vrårna blir färre. Varje år upptäcks ett stort antal nya djurarter, men den sorgliga anledningen till det är att de kommer fram när vi avverkar tidigare orörd och svårgenomtränglig regnskog. Djuren avtvingas sina hemligheter, intvingas i Linnés taxonomiska system.

Vägen börjar vindla sig uppåt igen, lastbilar dånar mot oss, på väg neråt på den gropiga serpentinvägen. På ett ställe faller stenblock då och då ner på vägbanan från en bergvägg och gör djupa hål i vägbanan.

– Enligt en gammal sägen finns det en ormart som galer som en tupp och har en tuppkam på huvudet. När ormen blir arg kastar den ner stenar på vägen, säger Henry.

– CROWING CRESTED COBRA?!! nästan skriker jag.

Jag är den typen av person som har många, oftast relativt flyktiga, specialintressen. Ett av dem råkar vara kryptozoologi, den pseudovetenskap som söker bevisa existensen av djurarter som annars bara förekommer i folktron. Jag har läst mycket om the crowing crested cobra, en orm som stämmer in på Henrys beskrivning. Det ska länge ha funnits berättelser om den i flera afrikanska länder, men jag visste inte att de fortfarande var en levande del av kulturen.

Första gången the crowing crested cobra dök upp i den västerländska litteraturen var på 1870-talet. När 1800-talets upptäcktsresanden utforskade den afrikanska kontinenten var den fortfarande fylld av mystik. Rykten om de allra märkligaste djur florerade. Efter att David Livingstone dött i dagens Zambia i maj 1873 skulle hans kropp transporteras ut till Indiska oceanens kust, en vandring som tog 63 dygn. En dag – sannolikt någonstans i gränstrakterna mellan dagens Malawi och Zambia – attackerades och dödades en liten flicka i följet av en enorm orm, som påstods ha varit 3,5 meter lång och med en tupps huvud. Lokalbefolkningen kände väl till ormarten, som de kallade ”bubu”. Sekvensen finns återberättad i The Last Journals of David Livingstone in Central Africa, utgiven 1874. Med tiden har the crowing crested cobra fått sin givna plats i kryptozoologin.

Den påstås kunna gala som en tupp och bli sex meter lång. Den fångar sitt byte genom att lurpassa i ett träd. Ibland sägs den kunna hypnotisera.

– Det finns berättelser om att ormen lurade på sina byten uppe i träd och attackerade människor ovanifrån. Därför började en del gå runt med stenblock på huvudena för att skydda sig, säger Henry.

Nu har då ingen någonsin lyckats bevisa den galande ormens existens, men 1944 hävdade den brittiske läkaren John Owen Shircore att han under en vistelse i Nyasaland (dagens Malawi) hade fått ett skelett och skinnfragment från en crowing crested cobra av en häxdoktor. Shircore skrev en artikel i den vetenskapliga tidskriften African Affairs om dessa sensationella fynd, men vart de sedan blev av är okänt. Ingen förutom Shircore verkar ha sett dem.

Kanske fanns the crowing crested cobra verkligen en gång i tiden, men utrotades när dess habitat krympte till följd av människans expansion. Eller så existerade den aldrig från första bröjan.

Det har gjorts andra kryptozoologiska observationer i Malawi i nutid. 2003 rapporterade BBC att The Dowa beast skapade panik i ett område i centrala Malawi. Tusentals människor flydde efter att tre personer attackerats och dödats. Deras skallar hade krossats och innehållet ätits upp. Ett tiotal andra hade skadats i liknande attacker. Myndigheterna trodde att det handlade om en hyena, men bland lokalbefolkningen vittnade många om att djuret inte alls såg ut som en hyena. Det var något annat, något okänt.

Kryptozoologerna var inte sena med att haka på och så skapades ”The Dowa beast” eller ”Malawi terror beast”, som den ibland också har kallats.

Det är lätt att avfärda kryptozoologi. Några Loch Ness-odjur eller snömän kommer med största sannolikhet aldrig att påträffas, ej heller dinosaurier i avlägsna hörn av Kongo. Men det har faktiskt hänt att mytologiska djur har blivit högst verkliga. Ett sådant är det australiensiska näbbdjuret, det äggläggande däggdjuret med en utters kropp och en ankas näbb. När de första rapporterna om djurets existens nådde den europeiska forskareliten i slutet på 1700-talet lät det så otroligt att många avfärdade det som en bluff, eventuellt iscensatt av uppmärksamhetstörstande kinesiska sjömän. Det dröjde ända in på 1900-talet innan definitiva bevis kom.

En annan så kallad kryptid som blivit verklig är jättebläckfisken. Myter om ett bläckfiskliknande havsodjur förekom redan på Aristoteles tid, men först i slutet på 1800-talet förstod vi att det faktiskt existerade ett sådant djur.

På andra sidan vägen från där crowing crested cobra sägs kasta ner sina stenar i vrede sitter några andra arga djur. En flock babianer glor ilsket när vi stannar till. De är vana att bli matade av förbipasserande människor och kräver nu samma vägtull av oss. Bilrutan är öppen och jag hinner precis veva upp innan en av dem försöker ta sig in i bilen.

Varför är djuren så arga på oss? Varför blänger de och kastar stenar? Är det för att vi tränger undan dem när vi breder ut oss över planeten?