Vi ger oss ut på en resa genom det inre av landet, först mot staden Mzuzu, sedan vidare mot provinsen Karonga i norr, på gränsen till Tanzania. De större vägarna i Malawi är av relativt god standard. Visst blir det lite slalom mellan hål i vägbanan ibland och då och då får man tvärnita för en get. Men generellt sett flyter resan på bra i vår röda Mazda.

Men viker man av från de stora vägarna för att ta sig till någon by på landsbygden blir det genast problem. Grusvägarna kräver på många ställen egentligen en jeep och under regnperiden, som snart börjar, lär många av dem vara mer eller mindre ofarbara.

Vi gör en avstickare för ett reportagejobb i byn Yobe Nkosi. Några hundra meter in på vägen mot byn smäller det till i underredet. Vi har fastnat på en sten. Det ser mörkt ut. För vad tar man sig egentligen till om man sitter fast med bilen på den malawiska landsbygden? Inte vet jag.

Jag plockar ur alla väskor ur bilen för att om möjligt höja den någon millimeter. Henry sticker ut i bushen och hämtar en lång gren. Efter lite trixande med grenen lossnar faktiskt stenen och vi kan rulla vidare.

Reportagejobbet visar sig dra ut på tiden. Byborna vill gärna ha kvar oss så länge som möjligt och håller oss gisslan genom att vägra ge den utlovade intervjun förrän dagen efter.

Till sist, efter en övernattning i Mzuzu och ett nytt besök i Yobe Nkosi, kan vi rulla vidare mot Karongaprovinsen. Med oss i bilen finns också Lindsey, en journaliststudent som ska hjälpa till med källor för den ganska så känsliga sak jag ska undersöka här.

Vägarna blir en aning sämre, hålen en aning mer frekventa. Så plötsligt, efter en brant och vindlande sväng och utan att jag egentligen var förberedd på det, syns Malawisjön för första gången långt därnere. Världens femte största sötvattensjö. Det känns som en befrielse, ett hav eller en stor sjö är en konstant i ett landskap, något som ständigt finns där genom årtusendena oavsett vad människan tar sig för.

Det som slår mig när jag timme efter timme kör genom Malawi är nämligen hur det känns som att allt jag ser på ett eller annat sätt är påverkad av människan. Avskogningen har gått långt och överallt finns små byar och gårdar utspridda.

Hur långt tillbaka i tiden hade man behövt resa för att få se de här trakterna kring Karonga i norra Malawi helt opåverkade av människan? Det finns faktiskt ett svar på den frågan. Åtminstone 85 000 år, enligt en artikel i Science från i våras.

Arkeologen Jessica Thompson vid Yale och hennes forskargrupp har i många år gjort utgrävningar på olika platser i Karongadistriktet i norra Malawi och har hittat det tidigaste kända exemplet på hur människan permanent förändrat sin livsmiljö med hjälp av eld.

Forskarna tog upp borrkärnor ur Malawisjöns botten och kunde med dem se hur vegetationen längs sjön förändrats under 600 000 år. Det skedde cykliskt genom naturliga klimatförändringar – fram tills för 85 000 år sedan, då något tycks ha skett. I borrkärnorna syntes hur mängden träkol ökade dramatiskt samtidigt som erosionen tilltog. Och för första gången på över en halv miljon år så ledde inte ökat regnfall till att skogen bredde ut sig. Utifrån fynden som gjorts vid forskningsgruppens olika utgrävningsplatser i norra Malawi är det också tydligt att stenredskapen blev fler just för 85 000 år sedan.

Thompson och hennes kolleger drar slutsatsen att de jägar- och samlarsamhällen som fanns här för 85 000 år sedan började använda eld för att omforma landskapet efter sina behov. De använde troligtvis elden för att underlätta jakten, tror forskarna. Olika delar av landskapet sveddes vid olika tidpunkter för att skapa minihabitat och därigenom mer diversifierade jaktmöjligheter.

Förändringarna har bestått ända in i nutid. Och skogen, som en gång gick hela vägen ner till Malawisjöns vatten, lär inte komma tillbaka förrän människan gett sig av igen.

Det har mörknat när vi äntligen når Karonga, huvudort i distriktet med samma namn. Människornas närvaro dominerar allt. Sorlet från marknaden, bilarna och motorcyklarna, musiken från stora högtalare vid krogar.

Men vågskvalpet hörs också på avstånd och fullmånen lyser röd över Malawisjön. Också det en konstant genom årtusendena.