Blantyre–Sveavägen

Ryalls Marriott Hotel, Blantyre. Malawis äldsta och dyraste. En Pepsi för 3 USD, jeepar från biståndsorganisationer, svarta BMW- och Mercedesbilar på parkeringen. Vita människor på uppdrag. Vad gör de här? Alla har har de ett skäl att vara här. Nog har vissa ett annat skäl än det de öppet redovisar för andra hotellgäster vid frukostbuffén (25 USD för oss icke-hotellgäster). Vilka diskreta möten hålls i hotellbaren? Vilka planer görs upp över te och scones i chesterfieldfåtöljerna?

I den skyddade lyxhotellsbubblan, så nära Blantyres stökiga gator men ändå så avskiljt, skenar fantasin lätt. Vem betalar hotellräkningarna? Egentligen?

Alla som någon gång intresserat sig för den labyrintiska utredningen efter mordet på Olof Palme känner till Craig Williamson, den korpulente superspionen från Sydafrika som gång på gång pekats ut som inblandad.

Williamson har erkänt mycket av vad han höll på med under aphardeideran, såsom dödande brevbomber till regimmotståndare och sprängningen av ANC-kontoret i London 1982. Men aldrig Palmemordet. Sydafrika sysslade inte med mord på andra länders regeringschefer, hävdar Williamson än idag.
Men är det verkligen sant?

I mitten på 1980-talet började Craig Williamson, som hade rekryterats som spion och infiltratör av apardheidregimen i början på 1970-talet, dyka upp i Lilongwe och Blantyre (Malawis näst största stad) titt som tätt. Jag vet inte om hans tjurnacke någonsin skådades i baren på Ryalls, men konstigt vore det annars. Var skulle en superspion på besök annars bo?

Craig Williamson angav privata affärer samt diplomatiska uppdrag som den officiella anledningen till sina Malawibesök. Men mycket tyder på att besöken delvis var en del i förberedelserna i just att mörda ett statsöverhuvud i ett land vars regering Sydafrika avskydde.
Inte Sverige, utan Mocambique. Statsöverhuvudet hette Samora Machel, president i Sydafrikas grannland. Precis som Palme var han socialist, antikolonialist och en av aparteidregimens främsta kritiker.

Palme och Machel.

I mars 1986 deltog Samora Machel i Olof Palmes begravning i Stockholm, sju månader senare var han död. Tupolevplanet han befann sig i under en resa från Zambia hem till Maputo kraschade den 19 oktober 1986 på sydafrikanskt territorium nära gränsen till Mocambique. En flygolycka orsakad av vodkastinna ryska piloter, hävdade Sydafrika snabbt.

Men under årens lopp har det framkommit allt fler uppgifter som tyder på att kraschen inte alls berodde på vodkaintag utan var resultatet av en avancerad operation där Sydafrika, Malawi och personer i Mocambique deltog. Likt ”Sydafrikaspåret” i Palmeutredningen har det dock aldrig funnits några handfasta bevis utan mest löst underbyggda indiciekedjor. Men det ändrades 2014 när South African History Archive släppte tidigare hemligstämplade förhör från Sydafrikas sannings- och försoningskommission, ett domstolsliknande organ som tillkom efter avskaffandet av apartheid. Kommissionen höll en rad förhör med Craig Williamson, den tidigare säkerhetspolisen Willem François Oosthuizen och sju andra personer. I samband med förhören presenterades också underrättelsedokument på portugisiska där Williamsons besök i Blantyre och hans inblandning i Samora Machels död framgick. En genomgång av dessa nya uppgifter och hur de kan tolkas finns i en vetenskapligt granskad artikel från 2017 av en kanadensisk professor i statsvetenskap, Daniel L. Douek (titeln är New light on the Samora Machel assassination).

Mordkomplotten är nästan för James Bond-aktig för att kännas trovärdig, men såhär skulle det i alla fall ha gått till, tror Douek och många andra: Flygplan förlitade sig vid den här tiden oftast på ett radionavigationssystem som kallas för VOR (VHF omnidirectional range). VOR fungerar som så att speciella radiosändare finns utplacerade på marken och med hjälp av en mottagare kan piloten sedan avgöra sin position.

Baren på Ryalls.

När de ryska (och troligen nyktra) piloterna ombord på Samora Machels plan skulle gå ner för landning i Maputo tog de emot en signal från vad de trodde var Maputos VOR-sändare. Men egentligen kom signalen från en bluffsändare utplacerad av sydafrikanska agenter. Därför missbedömde piloterna var de skulle gå ner för landning vilket ledde till kraschen.

Samtidigt fanns militära förband utplacerade som skulle kunna skjuta ner planet utifall VOR-tricket misslyckades. Men det behövdes alltså inte, planet gick i tusen bitar och 34 personer, inklusive Samora Machel, dog. Misstänkt snabbt, bara 30 minuter senare, stod Sydafrikas utrikesminister Pik Botha på olycksplatsen tillsammans med flera regeringstjänstemän och rotande i diverse papper som flugit ut ur planet. Detta enligt ett vittne, en sydafrikansk soldat, som berättade anonymt om vad han sett i samband med sannings- och försoningskommissionens utredning.

Senare hävdade Pik Botha vid en presskonferens att man hade hittat dokument vid olycksplatsen som tydde på att Mocambique var på väg att anfalla Malawi.

Malawi, ja. Hur blev Malawi egentligen inblandat i den här historien? Vid den här tiden styrdes Malawi av Hastings Kazumu Banda, en afrikansk diktator av klassiskt snitt, komplett med tillhörande personkult och excentriska idéer. Till exempel hade Banda den egenheten att han trots sin hudfärg upprätthöll varma relationer med rasistregimen i Sydafrika. När han som förste svarte statsöverhuvud någonsin besökte Sydafrika 1971 hälsades han med kunglig salut.

Banda hjälpte gärna den högerorienterade mocambiquanska gerillagruppen Renamo, som hade bildats med stöd från Sydafrika och rasistkollegerna i Rhodesia. Renamo stred i Mocambiques inbördeskrig mot vänsterorienterade Frelimo, grundat av bland andra Samora Machel.

Hastings Bandas dröm var att Mocambique (som gränsar till södra delarna av Malawi) skulle delas i två så att Malawi kunde få en icke-socialistisk granne och därmed bättre tillgång till kusten (Minns från tidigare blogginägg att Malawi lider ekonomiskt av att vara kustlöst!). Därför, och för att hjälpa sina vänner i Sydafrika, lät Banda Renamo operera från baser i Malawi.

Inte helt oväntat ogillades detta av Samora Machel som vid ett möte dem emellan I Blantyre en månad innan flygkraschen kallade Banda för ”a black nazi”. Machel hotade även med att placera ut missilier vid gränsen till Malawi om inte Banda slutade stödja Renamo.

Samtidigt ska alltså Craig Williamson och andra sydafrikanska agenter ha lurat i kulisserna och förberett attentatet. I alla fall enligt flera vittnen och dokument i sanningskommisionens utredning.

I Malawi och Mocambique, som han också besökte under denna period, ska Williamson ha knutit band med folk som involverades i operationen. Hans landsfrände Magnus Malan, överbefälhavare för sydafrikanska försvarsmakten, skötte kontakterna lite högre upp i hierarierna och drog upp riktlinjerna för mordet tillsammans med malawiska myndighetspersoner ute på en malawisk tobakspantage, Limbe Leaf Tobacco plantation.

För den som tar del av sanningskommissionens rapport och läser professor Daniel L. Doueks artikel känns det ganska troligt att det var såhär det faktiskt gick till.

Men alla håller såklart inte med, särskilt inte Craig Williamson själv. I journalisten Jonathan Ancers reportagebok Spy – Uncovering Craig Williamson från 2017 pratar den före detta superspionen lite kort om sitt liv i apartheids tjänst i bokens sista kapitel (han gör det då och då, även de svenska Palmemordsgrävarna Jan Stocklassa och Gunnar Wall har fått pratstunder med honom).

Till Ancer säger Williamson att två saker har orsakat honom mer lidande och smärta än något av de brott han faktiskt begick – och det är anklagelserna om att ha varit med om att mörda Olof Palme och Samora Machel.

Kanske är det så. Kanske var Williamson i Malawi på affärsresor och kanske hade de ryska piloterna på Machels plan druckit vodka innan avfärd.

Eller så säger oss berättelsen om Samora Machel och flygkraschen något om hur Sydafrika agerade under apartheiderans sista år, när landet var allt mer pressat. Nämligen att man visst kunde mörda andra länders statsöverhuvuden. Och att när man gjorde det så lade man ner stor möda på att få brotten att se ut som närmast slumpmässiga händelser, trots att det var noggrant planerade och mycket avancerade aktioner.

För tänk om Palmemordet utfördes enligt samma mönster. På ytan verkar det som att en ensam och alkoholpåverkad före detta moderat lokalpolitiker har fått ett plötsligt infall när han fått syn på Olof Palme på väg hem från jobbet. Men egentligen handlar det om något helt annat.

Verkligheten är inte alltid vad den vid en första anblick ser ut att vara.

10 november, 2021
Tiden före
Erwin Rommels husvagn
Tolv munnar att mätta
Sjön och stjärnorna
De hemliga djuren
Vägen till Karonga
Lazarus
Middag med trolldom
Litet land
Skrattspegeln
Min kiribatiska familj
Klimatkriget