Anteckningar från hemfärden

Jag anträder den långa färden hem. Packar min kappsäck och låser för sista gången hänglåset på min lilla stuga vid Malawisjöns strand. Säger adjö till de jag lärt känna här. Vandrar i hettan längs den lilla vägen ner mot byn. Hittar en delad taxi att tränga mig in i för att nå Muzuzu en timme inåt landet.

Där avgår Sososo:s långfärdsbuss mot Lilongwe vid lunchtid. Vägarna i Malawi är relativt bra, om än smala, men resan tar ändå cirka sex timmar och under de timmarna känner jag långsamt hur jag når allt närmare vanvettets gräns. Inte för att det skulle vara speciellt trångt eller varmt. Nej, inte alls. Men på Sososo:s bussar visas alltid musikvidor med olika former av kristen musik nonstop och på ganska hög volym. Det mesta består av en form av gospelvideor som är intill förvillelse lika. En kvinnlig kör i matchande kläder dansar synkroniserat i lummig miljö. Bilderna varvas med solosång av en man eller kvinna. Temat är Jesus och hans fader Gud.

Flera av videorna har någon av Malawis många ”profeter” som avsändare. De är en sorts blandning av pingstpastor, motivationstalare och häxdoktor och har hittat en affärsmodell som ofta gör dem mycket rika men även i flera fall mycket misstänkta för penningtvätt och bedrägeri. I några av videorna som visas under bussresan finns inklippta sekvenser från massmöten där ”blinda” får synen åter och ”lama” reser sig upp och går.

När hjärntvätten från tv-skärmen pågått i tre-fyra timmar bestämmer sig busskonduktören för att byta spår. Istället blir det en konsert-DVD med den australiensiska frikyrkan/sekten Hillsong. Unga, coola, vita människor med lite rufsigt hår som med tårar i ögonen spelar Coldplayinspirerad kristen rock inför en hänförd publik bestående av andra unga, coola, vita människor.

Jag vet inte vilket jag föredrar, men möjligtvis är gospelvideor med synkroniserad dans något lite skonsammare för själen.

***

När jag når Lilongwe har skymningen lagt sig och i baksätet på en cykeltaxi på väg mot hotellet tvättar jag öronen i vinddraget och stadens eviga sorl.

***

Nästa dag är det dags för covidtest. Det räcker nämligen inte med att du kan uppvisa ett negativt testresultat vid inresa i landet, du måste även testa negativt för att bli utsläppt.

Redan vid mitt förra besök i Lilongwe förberedde jag hemfärden genom att lokalisera sjukhuset där ett dylikt test kunde göras. Det var inte helt enkelt, informationen på officiella sidor på nätet är otydlig och mångbottnad. Men, som så ofta i Afrika, löser sig saker lätt och smidigt ändå. I en anonym och oskyltad byggnad ramlar jag in och knackar på en dörr där det står ”covid test”. Direkt öppnar två män i vita rockar och plasthandskar och 30 sekunder senare har de pillat mig i näsan med en pinne. Ytterligare någon minut senare har de även tagit betalt (850 kr).

Dagen förflyter i stillo. Väntan har en paralyserande effekt, jag tar mig inte för att börja på någon arbetsuppgift eftersom jag ju på sätt och vis, utan att vara i rörelse, är mitt uppe i hemfärden.

Efter middagen, som består av sällsynt dålig pizza, ställer jag till det för mig själv. En känd fara i många afrikanska städer är avsaknad av gatubelysning i kombination med avsaknad av brunnslock. När jag famlar mig fram i mörkret längs Munthama road slår jag plötsligt i hakan i marken så att glasögonen flyger av. Det tar någon tiondels sekund innan jag förstår att jag har trillat rakt ner i en dagvattenbrunn, cirka 1,5 meter djup. Skrubbår på handen, en rejäl lårkaka, viss smärta i käken samt höger stortå blir resultatet. Men jag lyckas i alla fall kravla mig hem till mitt första hjälpen-kit som jag alltid har i packningen.

Jag har råkat ut för ungefär samma sak innan, i Uganda för tio år sedan, så jag borde ju ha kunnat undvika detta genom att lysa med mobilen framför mig. Kan man tycka. Nåväl, hältan till trots fortsätter hemfärden.

***

Klockan 07.55 nästa morgon, exakt 24 timmar efter covidtestet, kommer resultatet per e-post. Negativt. Därefter förflyter en dag förflyter i stillo, delvis på grund av minskad rörlighet till följd av brunnsolyckan.

Ett drygt dygn senare är jag till sist i luften samtidigt som EU-kommissionen funderar över om de ska stoppa alla flyg från södra Afrika. Det är ofta oklart vad som exakt räknas som ”södra Afrika”. Traditionellt har Malawi ingått i den geografiska regionen, mycket på grund av att nuvarande Zimbabwe, Zambia och Malawi under en tid hängde ihop i en kolonial enhet under brittiskt styre och ”beskydd”. Men vad jag förstår menar EU att enbart Sydafrika och direkt angränsande länder räknas dit. Så jag lär väl ta mig hela vägen hem. (Detta ska senare komma att ändras till att omfatta även Malawi, men jag hinner lyfta innan dess.)

***

13.00, kenyansk tid. Tillbaka på flygplatsen i Nairobi, vid fåtöljen som jag sov i en natt för knappa sju veckor sedan. Känns som sju dagar sen eller sju år sedan. Det händer så mycket på de här resorna, man kommer hem med miljoner synapser omkopplade i hjärnan.

Läser ett ex av kenyanska dagstidningen The Standard i flygplatsfåtöljen. En kolumnist går hårt åt brittiske prins William, som häromveckan hade sagt att ”det ökande trycket på Afrikas djurliv och natur, som ett resultat av den mänskliga befolkningen, innebär en enorm utmaning för naturvårdare”. Ren och skär rasism, menar kolumnisten. För prins William nämner inte att befolkningstätheten är mycket högre i Europa och Asien än i Afrika. Inte heller hur vita och asiater själva påverkat djur och natur på sina kontinenter. Det är inte första gången vita ställer vilda djurs behov framför afrikaners, påpekar kolumnisten och nämner Karen Blixen och Hemingway.

Det hugger till lätt i bröstet. För sådär har jag ju också resonerat för mig själv, senast i ett blogginlägg häromdagen. Oroat mig över Afrikas djurliv och befolkningsökningen utan att ägna en tanke åt Europas djur och natur. Eller, för den delen, oroat mig över avverkningen av Amazonas regnskog utan att fundera över hur Europas urskog utplånats.

This is the final call for passengers travelling with Kenya Airways flight KL1125 to Amsterdam.

***

Tio timmar halvslumrande i tropiska drömmar i mörkret över två kontinenter. Schipol, Kastrup, Triangeln. Europas regn och kyla. Grått och hemtamt. Bussen, trappan, dörren, soffan. Långt, långt från litet land.

28 november, 2021
Tiden före
Erwin Rommels husvagn
Blantyre–Sveavägen
Tolv munnar att mätta
Sjön och stjärnorna
De hemliga djuren
Vägen till Karonga
Lazarus
Middag med trolldom
Litet land
Skrattspegeln
Min kiribatiska familj
Klimatkriget