Spy Kambalame och frun Ephel Mamlana i mitten med barn och barnbarn.

Tolv munnar att mätta

– Mr Kambalame, berätta om ert liv!
– Jag är en bonde utan mark. Vi har klagat länge hos myndigheterna, men förgäves.
– Ni har ingen mark alls?
– Nej, ingen alls. För att överleva och kunna köpa lite mat gör jag arbeten i människors trädgårdar. Jag har fru och 10 barn och barnbarn.
– Hur hög är er lön?
– 1000 kwacha om dagen (10 kronor). Men jag skulle behöva tjäna 10 000 kwacha om dagen för att föda hela familjen.
– Så hur löser ni det problemet?
– Vi äter bara en gång om dagen. Nu är klockan 1 på dagen och jag har fortfarande inte ätit något. Jag är mycket hungrig.

Tillbaka i Thyolo i södra Malawi. En av de fattigaste proviserna i världens fjärde eller femte fattigaste land. Medellivslängden är under 50. Jag går runt i byn Chibwana för att hitta personer att intervjua om landkonflikter i området. Jag har en till synes banal fråga i huvudet. Varför fortsätter vissa att vara fattiga generation efter generation, medan andra lyckas resa sig? Vad ligger egentligen bakom det?

Spy Kambalame ger, utan att själv vara medveten om det, en ledtråd. För att han ska kunna skicka sina barn till grundskolan, som visserligen är gratis, krävs att familjen då och då betalar för block, pennor, skoluniformer och en del annat. Det kan handla om en extra utgift på 4000 kwacha för ett barn. En utgift som det alltså tar honom fyra dagar att få ihop. Samtidigt ska familjen mättas.

Den naturilga konsekvensen blir att barnen får en fragmentarisk skolgång. Och bristande skolgång bidrar till att familjen fastnar i det som kallas fattigdomscirkeln. Det är ett begrepp inom ekonomi och sociologi som betyder att fattigdom, när den väl startat, tenderar att fortsätta så länge inte någon utomstående faktor bryter cirkeln. För att ta sig ur behöver en familj få en extern resurs tillförd, till exempel ett kapital, ett starkt socialt nätverk eller en bra utbildning. Utan det fortsätter fattigdomen, generation efter generation.

En brittisk volontärarbetare sa häromdagen en sak som jag aldrig har tänkt på. Utbildning är mer än bara skolgång. Den består också i föräldrars interaktion med barnen. I Storbritannien och Sverige har föräldrar oftast tid att prata med sina barn, förklara saker de ser på den dagliga promenaden till lekplatsen, svara på frågor om vad som visas på tv.

Men i en mycket fattig kontext behöver föräldern istället fokusera helt på sin och barnens fysiska överlevnad. På promenaden måste mamman ha blicken fäst på terrängen för att leta efter ved. Då finns mindre tid att prata med sina barn. Den informella utbildningen, som sker mellan förälder och barn, uteblir. Fattigdomscirkeln förstärks.

Spy Kambalame ser en lösning på sin familjs problem. Att han finge en bit mark att odla. Kanske har han rätt. Det skulle i alla fall sannolikt göra att familjens dagliga situation blev mer hanterbar. Men frågan är om det hade varit nog för att hans barn och barnbarn tar sig ur cirkeln och kan börja klättra.

8 november, 2021
Tiden före
Erwin Rommels husvagn
Blantyre–Sveavägen
Sjön och stjärnorna
De hemliga djuren
Vägen till Karonga
Lazarus
Middag med trolldom
Litet land
Skrattspegeln
Min kiribatiska familj
Klimatkriget