Jag är sönderbränd och uttorkad, kroppen klibbar av saltvatten och för bara några timmar sedan blev jag ilandsköljd i bara kalsongerna på en nästan obebodd ö långt, långt borta från civilisationen. Klockan är efter midnatt och dj:n vrålar gång på gång ut ”WESTER FROM SWEEDEN” över dansgolvet.
Vad gör jag här?
Klockan är långt efter midnatt och enligt tidtabellen skulle Nauru Airlines flight till Tarawa avgå om några få timmar.
Så vad gör jag egentligen här?

Det sägs att en del av charmen med att resa i Stilla havet är oförutsägbarheten. Du kan aldrig riktigt veta var du hamnar, hur du hamnar där du hamnar eller när du kan ta dig vidare. Allt och alla driver vind för våg. Enligt min plan skulle jag alltså flyga från Majuro till Tarawa i Kiribati söndag morgon. Men när jag och Hilary sitter uppe på Marshall Islands Journals redaktion vid tiotiden kvällen innan plingar det till i inkorgen. Flighten inställd, meddelar Nauru Airlines. We apologize for any inconvenience this may have caused. Jo. Med tanke på att det inte går någon annan flight från Majuro till Tarawa på flera dagar så godtas icke ursäkten.

Detta är i och för sig långt ifrån första gången i historien som Nauru Airlines ställer in en avgång. Av alla flygbolag i världen kanske Nauru Airlines är det som ställer in allra flest avgångar. Varför de ställs in ges sällan klara besked om. Men ofta handlar det om att den lilla önationen, världens tredje minsta självständiga land, behöver planet till något annat. Som att leta efter försvunna fiskare med sätena fyllda av fiskarnas överförfriskade släktingar. Eller att åka och köpa cigarrer i Hong Kong åt någon viktig regeringsperson (bägge dessa exempel är hämtade från verkligheten).

Om Nauru, landet som tack vare fosfatbrytning en gång var världens näst rikaste men som slösade bort allt i en vansinnig lyxorgie, finns det mycket att säga. Jag kommer att återkomma till ämnet när jag väl är där. Men eftersom jag nu ändå är fast i Majuro och jag vill få tiden att gå så lämpar det sig väl att återberätta ytterligare ett par episoder ur Naurus nationella flygbolags färgstarka historia. När Naurus fosfatinkomster var på topp, från mitten av 70-talet och ett par decennier framåt, ansåg man att det var rimligt att lägga hälften av intäkterna på att hålla igång ett enormt nät av flygrutter till när och fjärran platser. Man hade direktlinjer till 29 destinationer, men utan marknadsföring och med en befolkning vid sin hubbflygplats på bara 11000 personer så gick de flesta plan nästan helt tomma. På dessa tomma flighter kunde det hända mycket märkligt. En gång blev piloterna misshandlade direkt efter landning i Tarawa. En man som hade tröttnat på att taket på hans hydda blåste av varje gång Air Nauru (som flygbolaget hette då) gick ner för landning tog sig in i cockpit och började slå med knytnävarna mot de stackars piloterna, som satt fastspända utan möjlighet att kunna försvara sig.

En annan kryddig episod utspelade sig på en flight från Nauru till Japan, via Guam, helt utan passagerare. De nauruanska flygvärdinnorna var kraftigt bakfulla eftersom det hade varit stor fest på Nauru kvällen innan. Så de blev inte nöjda när de väcktes ur sin bakfylleslummer av en japansk flygvärdinna som ”jobbade” på samma flight och som bad dem göra kaffe åt piloterna. Fullt slagsmål utbröt över vem som skulle koka kaffet och piloterna såg ingen annan lösning än att dumpa bränslet och återvända till Nauru. Väl tillbaka på Nauru kunde skadade flygvärdinnor föras till sjukhuset och ersättare ringas in. Efter denna kraftiga försening gav man sig av mot Japan igen, med sju besättningsmän och fortfarande helt utan passagerare.

Ja, ni förstår kanske vart jag vill komma. Det finns många potentiella anledningar till varför en Nauru Airlines-flight kan bli inställd eller försenad.

Oavsett anledning är jag nu dock fast i Majuro på obestämd tid. Så efter att ha fått Nauru Airlines mejl följer jag med Hilary ut i natten istället för att gå hem och packa. Vi har varit ute och seglat hela dagen, till andra sidan av Majuroatollen där knappt en människa bor och där öarna ser ut som karikatyrer av obebodda söderhavsöar. Jag och de andra på båten hoppade i och simmade iland på en av dem. Därav min saltklibbiga och sönderbrända hy. (Ett par kilometer bort råkade vi av en slump på Googlegrundaren Larry Pages superlyxyacht Dragonfly som försökte gömma sig från civilisationen härute. Mer om det i nästa veckas nummer av Marshall Islands Journal.)

På uteställena i Majuro är Hilary kingen. Han känner alla, precis alla. Hans favoritposition är antingen på en balkong där man kan se ner på ingången och vilka som kommer eller på en balkong där man kan se vilka som är på dansgolvet. Där står han och pekar ut vem som är vem i Majuro. Två ministrar, någon senator, ett par tjejer som han har plåtat i bikini. Nära nog varenda person finns det något att berätta om. Ett småstadsliv och ett persongalleri inte helt olikt det på valfritt statshotell i Sverige. Men med den skillnaden att folk har flottare titlar här, i och med att vi befinner oss i huvudstaden i ett självständigt land med endast 50 000 invånare.

Vid 3-snåret är jag på väg att falla samman av trötthet och jag drar hem. Men Hilary vill stanna. Utekvällar i Majuro tenderar att vara länge, väldigt länge. Och det bästa händer ofta sist. Så kanske står Hilary fortfarande kvar där och betraktar vad som händer från sin balkong, med hela Majuros who’s who nedanför sig.

(RÄTTELSE: Som Tobias Malmberg, min käre före detta kollega från åren på Skånskan i Sjöbo påpekade så heter Ford Prefect just så, inte Ford Perfect, som jag felaktigt skrev häromveckan. Likt Nauru Airlines ber jag om ursäkt.)