Atoller är klaustrofobiska platser. Överallt ser du vattnet, antingen lagunen eller havet. Alla bor på de smala landremsorna däremellan. På många ställen är remsan bara 50 meter bred. En enda väg finns, så antingen är du på väg mot Laura eller mot Darrit. Något annat finns inte. Trafiken består till största delen av en aldrig sinande ström taxibilar, som åker fram och tillbaka, fram och tillbaka längs denna enda väg. För en dollar tar de dig vart du vill. Laura eller Darrit eller något däremellan.

Vattnet, det smutsiga lagunvattnet. De nötta dollarsedlarna som färdas med taxichaufförerna, från Laura till Darrit, från Darrit till Laura, men aldrig längre än så. De rostiga skeppsvraken. Långfärdsseglare från USA, Europa eller Australien som barfota och med läderhud konserverad av saltvatten provianterar i mataffärerna. Och skyfallen, de ständiga skyfallen en gång varannan timme. Det är Majuro.

Hilary plockar upp mig på flygplatsen. Han är reporter på Marshall Islands Journal. Han och Karen, en annan av tidningens reportrar, har hjälpt mig att hitta case och boka intervjuer innan resan och nu ska vi försöka hinna beta av så mycket som möjligt på några korta dagar. Att jobba på Marshall Islands Journal verkar inte skilja sig speciellt mycket från att jobba på vilken svensk lokaltidning som helst. Enda riktiga skillnaden är att typen av nyheter är lite annorlunda. Något som ofta genererar nyheter är det som flyter iland på stränderna. Castaways – skeppsbrutna – som guppat runt till havs i månader och som tar sig iland på Marshallöarna är en ganska normal händelse.
– Bara senaste månaderna har vi haft minst tre skeppsbrutna från Kiribati. För en av dem var det andra gången som han blev skeppsbruten och hamnade här.

För ett par år sedan dök det upp en fiskare från El Salvador på en strand, berättar Hilary. Fiskaren, som hette José, sa att han hade flutit runt i en fiskebåt till havs i 13 månader och överlevt genom att äta rå fisk och dricka sköldpaddsblod och sin egen urin. Han hade gett sig ut från Mexikos kust för att fiska tillsammans med en annan man, men de råkade in i en storm som varade i fem dagar. Motorn och det mesta av elektroniken gick sönder och utan segel eller åror så kunde de inte ta sig någonstans. Den andre mannen svalt ihjäl eftersom han inte klarade att äta rå fisk. Men José höll sig levande.
Hilary på Marshall Islands Journal tog en bild på José och den blev publicerad i mängder av tidningar världen över, till och med i Sverige.
Många misstänkte dock att José hade nått att dölja, att hans story helt enkelt var för bra för att vara sann.
– Jag blev uppringd av en tidning i Europa som ville att jag skulle ta med en bibel till sjukhuset där han vårdades och be honom svära på att hans berättelse var sann, skrattar Hilary.
Men det var nog sant, det som José berättade.
– Strömmarna gör att saker och ting som hamnar i vattnet i Stilla havet väldigt ofta tar sig just hit.