Det är lätt att skratta åt Nauru, landet som tack vare fosfatbrytning en gång var världens näst rikaste men som slösade bort allt i en vansinnig lyxorgie. När fosfaten tog slut förvandlades Nauru till en av jordens mest bedrövliga platser.

Det är lätt att skratta åt Nauru, men skrattet riskerar att fastna i halsen. För är vi så mycket bättre själva? Är inte Nauru en profetia över vart vi alla är på väg?

Nauru är världens tredje minsta självständiga stat och hem åt cirka 11 000 personer. Det är också bokstavligt talat en hög med skit. I hundratusentals år var ön bara ett korallrev som stack upp ur havet, en populär rastplats för flyttfåglar som vilade en stund, åt några molusker, dumpade sin avföring och flög vidare. Fågelskiten växte och täcktes med ett lager matjord. Därmed hade nauruerna fått sitt hem på jorden. Naurus tolv klaner levde i många generationer på den 21 kvadratkilometer stora ytan, livnärde sig på fiske och fågeljakt och sysselsatte sig med blodiga stamkrig.
Så kom europeerna i form av tyskar. Runt förra sekelskiftet hade de tagit kontroll över Nauru och dess befolkning och det dröjde inte länge innan de insåg att hela ön var gjord av sten med extremt hög fosfathalt, skapad av fågelskiten. Fosfat är ett av jordbrukets mest värdefulla gödningsmedel och snart var gruvdriften igång, först under ledning av en tysk-brittisk firma, senare av ett brittiskt-australiensiskt företag.

På 1960-talet såg Nauru fortfarande rätt ok ut vid inflygning, men det var en synvilla. En smal kustremsa av vegetation dolde det inre av ön, som var helt massakrerat. Jorden hade skrapats bort så att fosfaten kunde brytas. Naurus tolv stammar var förpassade till den smala kustremsan. Det gick dock ingen nöd på dem, tvärtom. 1968 utropade Nauru självsändighet från de forna kolonialmakterna och kunde själva kontrollera fosfatinkomsterna. Toppåret 1975 var BNP per capita uppe på 300 000 kronor, näst högst i världen efter Saudiarabien. Nauruerna, vid den här tiden dryga 6000 till antalet, kunde vältra sig i lyx. Alla invånare hade fri sjukvård, fria bostäder, fri hemhjälp (gästarbetare från fattigare länder) och fri utbildning (skolgång var i och för sig inte obligatorisk – vem behöver gå i skola när pengarna ändå alltid rullar in?). Inkomstskatt fanns inte. Många köpte dyra sportbilar som de gladeligen kraschade i vansinnesfärder längs öns enda väg, ringvägen utmed kusten. Vanligt förekommande fördelsedagspresenter till barn var kuddar stoppade med hundradollarssedlar. Behövde man shoppa sånt som inte redan fanns på ön var det bara att åka med landets nationella flygbolag till någon internationell metropol. Flygbolaget var själva juvelen i den nauruanska statsapparaten. Man hade direktlinjer till 29 destinationer och under en period av sex månader på 1980-talet var alla biljetter gratis. 1988 utbröt en strejk bland piloterna för bättre lön och säkerhetsvillkor. Presidenten slog tillbaka och sparkade de flesta av piloterna, något som gjorde att Air Nauru fick sitt tillstånd för kommersiell internationell flygtrafik indraget. Presidenten fann dock snabbt en lösning. Han rekryterade nya piloter från Indien som fick flyga planen som privattrafik. För att flygningarna skulle kunna kategoriseras som privattrafik fick biljetterna vara kostnadsfria. Att den som var sugen på en flygtur inte skulle få biljett var ingen risk, flygplansflottan var så stor att den hade rymt tio procent av öns befolkning samtidigt.
Kors och tvärs över det väldiga Stilla havet, dag ut och dag in, helt gratis för alla.
Det är svårt att tänka sig ett värre slöseri.

Men den bekymmerslösa, arbetsfria lyxorgien började efter några år också att sätta spår. Ironiskt nog fanns det ingenstans att odla mat på denna ö som alltså var uppbyggd av gödningsmedel. Allt fick importeras och då föll valet på allehanda skräpmat. Nauru fick världens fetaste befolkning, hälften av invånarna led av diabetes. Samtidigt började diverse lurendrejare upptäcka möjligheterna att ge ”ekonomiska råd” till Naurus regering. Den ena katastrofala investeringen efter den andra följde. I en ofta återberättad episod investerade Nauru 25 miljoner kronor i en West End-musikal om Leonardo da Vinci. Hela regeringen flög till London för premiären. En månad senare lades musikalen ner på grund av skral biljettförsäljning. Pengarna var förlorade. Detta var i och för sig bara växelpengar i sammanhanget. Pengar plöjdes ner i vansinniga fastighetsprojekt eller försvann spårlöst i bottenlösa skumraskfonder. Någon har räknat ut att, om man hade gjort normala investeringar på avkastningen från gruvdriften så hade nauruanska staten idag varit god för 51 miljarder kronor, eller 25 miljoner per familj på ön. Istället har man en statsskuld på drygt tre miljarder kronor. Detta alltså i ett land med en befolkning i samma storleksordning som Vaggeryds.
För det som de flesta utom Naurus regering förstod skulle hända, det hände också i slutet på 1990-talet. Fosfaten sinade. Mer eller mindre panik utbröt bland öbor som till varje pris ville klamra sig fast vid sin livsstil. Stora summor lånades. Man stämde sina forna kolonialherrar för att få ersättning för fosfaten som bröts innan självständigheten. Man sålde Nauru-pass till Al Qaida. Man öppnade 450 bluffbanker för att hjälpa ryska maffian att tvätta pengar. Men inget kunde ersätta fosfatinkomsterna.
Så där stod nauruerna med sin söndergrävda ö, sina insulinsprutor och sina kraschade lyxbilar.

I dag består de största inomstkällorna av internationellt bistånd – och ett flyktingläger dit människor som söker asyl i Australien förpassas och får leva under vidriga förhållanden i väntan på beslut. För att upplåta sitt territorium tar Nauru ut en visaavgift av Australien på dryga 6000 kronor i månaden per flykting. Ganska lite i förhållande till vad ett journalistvisum kostar. Inför den här resan kontaktade jag Naurus immigrationsmyndighet och fick svaret att jag var välkommen att söka, men att ansökningsavgiften var på motsvarande 50 000 svenska kronor. Och då var man långt ifrån garanterad tillträde till landet.
Nauru vill hålla journalister borta från flyktinglägret och från insyn i landets korrupta styrelseskick.

Men helt utan närkontakt med denna fantastiska ö – en modern fabel över mänsklighetens oändliga dumhet, en profetia över vilket stup vi alla är på väg mot – det blir jag inte. 60 minuter på Nauru kommer jag att få. Jag ska från Tarawa till Brisbane och det involverar en transit på Nauru.
Under inflygningen syns spåren av fosfatbrytningen tydligt. Stora områden ser ut att vara sår i jordskorpan överväxta med buskvegetation. Industribyggnader och silos står och förfaller. Det ser faktiskt oerhört bedrövligt ut. Men det ska snart visa sig att det finns en oväntad skönhet också.

Internationella flygplatser brukar antingen vara sterila, själlösa och fyllda av ful reklam eller (om man befinner sig i tredje världen) en sliten lada med hopplockade pinaler. Naurus flygplats ser från utsidan ut som det senare, men på insidan märks det att någon med estetiska ambitioner fått styra när flygplatsen byggdes under Naurus storhetstid. Det finns en själ i den daterade inredningen. Det vackra typsnittet på skyltarna, fåtöljer i blekt persikofärg. Och de underbara, stilfulla 80-talsaffischerna för öns hotell, Hotel Menen. Artefakter från en svunnen guldålder. Precis lika vacker är en byggnad i Majuro som uppfördes av Nauru på 70-talet som en av många investeringar. Idag är den totalt förfallen men de modernistiska formerna och den tolvuddade Naurustjärnan på fasaden består.

Väl ute ur flygplanet får vi ställa oss i en lång kö. Faktum är att under hälften av mitt livs kanske enda timme här står jag i denna kö. Den leder fram till en passkontroll och därefter väntar transithallen. Där kan man köpa muggar med Naurus statsvapen, små flaggor och annat. Hallen är fylld av passagerare, varav de flesta är australiensare som antagligen jobbar med flyktinglägret på olika sätt. Man ser även en del kvinnor i slöja.

Jag försöker suga i mig så mycket som möjligt av vad som går att se genom fönstren. Men timmen går snabbt och snart sitter jag på väg mot Brisbane, ser Nauru försvinna i fjärran. Hejdå, Nauru. Hoppas vi ses igen.