
Litet land
Om flygresandets magi skrivs det sällan idag. Först blev vi för vana, sedan började vi skämmas.
Men i många reseskildringar och reportage från 1950- och 60-talen blir flygresan i sig värd att skildra. Som när journalisten Ryszard Kapuściński inleder sin bana som korrespondent för polska statens nyhetsbyrå och chockad katapulteras ut ur Europas kyla rakt in i Ghanas kokande, fuktiga inferno 1958. Allt vackert och brutalt återgivet hans Afrikasamling Shadow of the Sun.
Min kanonkulas bana går från ett regnigt Köpenhamn, via ett regnigt Amsterdam, vidare mot ett mulet Nairobi, allt i 940 kilometers hastighet med jordskorpan utanför fönstret. Det var två år sedan jag flög senast, tillräckligt länge för att känna lite av flygresandets magi igen. Tomatljuice i plastglas, himlens skådespel utanför rutan.
I Nairobi väntar desinfektionsmedelsluktande män i skrynkliga vita läkarrockar som med sänkta, bekymrade ögonbryn granskar hela världens papperslappar med covidintyg, lika skrynkliga som rockarna. Sedan 14 timmar på hårda fåtöljer innan flight KQ756 mot Lilongwe, Malawi lyfter.
Häruppe, på en mils höjd, syns allt det som Livingstone och Stanley lade åratal på att försöka förstå. Hur sjöar, floder och berg förhåller sig till varandra och hur vegetationen skiftar. 1859 stod Livingstone vid Malawisjöns strand för första gången, 1862 hade han paddlat runt tillräckligt för att kunna rita en karta.
KQ756 följer den långsmala Malawisjön (världens femte största sötvattensjö) i en halvtimme innan den döljs under gräddmoset. Vi ser precis hur kustlinjen buktar och kröker sig, det som tog 1800-talets upptäcktsresanden år av mödor att kartera.
Indiska oceanen är för långt borta för att vara synlig vid horisonten. Men från toppen av Sapitwa, Malawis högsta punkt, ska det gå att se kusten en klar dag. Den ligger 30 mil bort, i Moçambique. Så långt i fjärran, men ändå så förargligt nära. Länder med havskust går det oftast så mycket bättre för, haven kopplar upp dem mot världsmarknaden. Men de små grannarna som låsts in, de förtvinar. FN har en speciell bokstavskombination för deras kroniska syndrom, LLDC, land-locked developing countries. FN listar 32 LLDC-länder i världen. Här finns bland annat Afghanistan, Kirgizistan och Nepal i Asien och Sydsydan, Zimbabwe, Chad och Malawi på den afrikanska kontinenten. Dryga 400 miljoner människor bor i dessa 32 kustlösa länder och de allra flesta av dem tillhör jordens fattigaste miljard.
Att sakna kust behöver inte vara en katastrof, se bara på Schweiz, ett av världens rikaste länder. Men Schweiz har Tyskland och Italien, vänligt inställda grannar med kust och god infrastruktur som export och import kan gå via.
Utanför Europa blir det svårare att vara en inlandsnation. Faktum är att det i övriga världsdelar inte finns ett enda kustlöst land som lyckats nå en någotsånär hög levnadsstandard. Har din kustnära granne dålig infrastruktur eller är fientligt inställd och inte låter dig använda hamnar, ja då försvinner du lätt ut i den globala ekonomins periferi.

Ta Uganda, så märkt av kustlöshet och med hälften så hög GDP som grannen Kenya. Vid gränsövergången mellan dem kan lastbilstransporter ofta få vänta i dagar innan de får passera tullen. Det gör det väldigt svårt att på förväg boka plats på ett fraktskepp från hamnen i Mombasa. Hur ska du då kunna lova dina kunder ett leveransdatum?
Ibland störtar ens granne med kust ner i blodiga inre konflikter. När de ivorianska inbördeskrigen rasade i början på 00-talet förlorade inlandsstaterna Burkina Faso och Mali tillgången till hamnen i Abidjan, ett hårt ekonomiskt avbräck. Under Mocambiques 15 år långa inbördeskrig mellan 1977 och 1992 skars Malawi av från de närmsta hamnarna i Beira och Nacala och transporter fick ta omvägar via Tanzania eller söderut mot Sydafrika.
Denna de kustlösas förbannelse märkte de brittiska kolonisatörerna av redan på 1890-talet. Storbritannien såg sig närmast som motvilliga kolonisatörer av Nyasaland (som Malawi tidigare kallades). Argumenten för att upprätta ett protektorat var främst att man ville skydda de vita nybyggare och missionärer som fanns i området från portugisisk expansion österifrån samt att stoppa arabiska slavhandlares räder. När kolonialadministrationen hade lyckats ta hyfsad kontroll över området och etablera Zomba som huvudstad ställdes högkommissionär Harry Hamilton Johnson inför nästa problem. Hur skulle han kunna skapa en bärkraftig ekonomi i detta lilla och isolerade landområde? Så speciellt mycket naturtillgångar verkade inte finnas. Istället blev det kaffeodling som de få vita nybyggarna först gav sig på, världsmarknadspriset på kaffe hade skjutit i höjden runt 1890 och det fanns förhoppningar om stora vinster.
Men snart insåg de transportproblematiken. För samtidigt som protektoratet hade bildats för att hålla portugiserna stången såg samma portugiser till att göra det omöjligt att utöka Nyasaland till att även omfatta kust. Alternativet var att använda floderna Shire och Zambezi för att transportera varor till hamn. Men dessa floders vattennivåer fluktuerar kraftigt över året vilket gör dem mycket svårnavigerade. Nyasaland var fast med ett osäkert transportsystem och förblev en avkrok som aldrig kunde mäta sig i ekonomisk avkastning med andra brittiska kolonier.
Så har det alltså fortsatt även efter självständigheten. Idag är Malawi världens tredje eller fjärde fattigaste land sett till GDP per capita. Och närmaste väg till en hamn går fortfarande genom Moçambique.
Framme i Lilongwe. Ingen Kapuściński-hetta slår emot mig, snarare en sval svensk sensommarbris. Flygplatsen är en sån där man kliver rakt ut på landningsbanan och själv går till terminalbyggnaden. Där, utanför ett tält, ombeds jag ställa mig i en dusch och blunda. Har ingen aning om vad som kan tänkas komma att hända. Det visar sig att jag blir nersprutad med desinfektionsmedel. Sedan väntar den typen av kö som alltid inverkar en aning pulshöjande. Jag har ett papper i handen med diverse stämplar och vars utfärdare garanterar läsaren att jag ska släppas in i landet såsom journalist. Mannen i luckan läser en god stund. Sedan åker stämplarna fram. Minst tre-fyra stycken i passet, sedan är det bara att sätta sig i taxin in till stan.
Oktober är en gulbrun tid här. Torrperioden går mot sitt slut, utanför taxins fönster är den mesta växtlighet förtorkad. Här och var bryter de lilablommande jakarandaträden av, men även de är på väg att ge upp och släppa sina blommor till marken.

Några veckor till, lovar taxichauffören (ovanligt nog en kvinna). Sedan spirar marken igen. Regnperioden är på väg, de första regnen har redan fallit över Lilongwe.
Nog stannar jag tills det grönskar igen. Åtminstone fem reportagejobb ska avverkas, kanske ytterligare ett par som dyker upp längs vägen. Sedan stannar jag förhoppningsvis en tid och skriver. Jag ser framför mig en liten stuga vid Malawisjöns strand, där jag kan lyssna på regnen.

Anteckningar från hemfärden
28 november, 2021
Tiden före
20 november, 2021
Erwin Rommels husvagn
14 november, 2021
Blantyre–Sveavägen
10 november, 2021
Tolv munnar att mätta
8 november, 2021
Sjön och stjärnorna
2 november, 2021
Diktatorn och trafikolyckorna
29 oktober, 2021
De hemliga djuren
25 oktober, 2021
Intervju med en häxdoktor
23 oktober, 2021
Vägen till Karonga
21 oktober, 2021
Lazarus
18 oktober, 2021
Middag med trolldom
15 oktober, 2021
Skrattspegeln
13 februari, 2018
Min kiribatiska familj
12 februari, 2018
Klimatkriget
9 februari, 2018