Middag med trolldom

Jag äter middag på italiensk restaurang med A, en lärarinna i Lilongwe. Vad A under middagen berättar är från en annan värld. Jag kommer här att försöka återge det så noggrant jag kan och så som jag minns det, helt utan att lägga till någon egen värdering.

När A var barn besökte hon ofta sina föräldrars by ute på landsbygden. En kväll fick hon följa med till ett hus och se tre förstelnade personer. De var helt orörliga, som statyer. Personerna hade, enligt A, gjort sig osynliga för att kunna gå genom väggen och in i ett hus för att där röva bort ett barn som de sedan skulle lära upp i trolldom.

Men längs husväggen hade familjen som bodde där grävt ner diverse örter och extrakt som inverkar menligt på häxor som dessa. Förtrollningen bryts, de blir synliga igen och förstelnar. Det var just detta som nu hade skett. Först när en häxdoktor anlände en stund senare kunde förstelningen brytas. Häxdoktorn kastade ett pulver på personerna och med ens kunde de röra sig fritt igen.

Detta såg alltså A med egna ögon. Hon är, precis som många malawier, övertygad om att trolldom är något högst verkligt, något som man ständigt måste förhålla sig till.

Men A är också djupt kristen. Hur går det ihop, frågar jag. Hur kan Gud finnas samtidigt som det också existerar en mörk parallellvärld fylld av magi? A har funderat mycket över den frågan, diskuterat med pastorer. Svaret är långt ifrån givet. Men, tror A, för att ljus ska kunna existera, så måste det också finnas mörker.

Mörkret omger oss när vi står utanför restaurangen. Stjärnhimlen gnistrar och i träden kraxar fåglar. Det är 500 meter till hotellet och jag vill gå. Du kan inte gå hem, säger A. Du måste ta taxi. Det är för farligt därute, du kan bli rånad.

Jag lyder. För vad vet jag egentligen om Malawis mörker.

15 oktober, 2021
Tiden före
Erwin Rommels husvagn
Blantyre–Sveavägen
Tolv munnar att mätta
Sjön och stjärnorna
De hemliga djuren
Vägen till Karonga
Lazarus
Litet land
Skrattspegeln
Min kiribatiska familj
Klimatkriget