Klimatkriget

På Tebanimans charmigt skräpiga veranda dricker vi toddy och äter pannkakor medan solen går ner. Hon är runt 70, känner alla på atollen och är den som skulle ha hjälpt mig med intervjubokningar och praktikaliteter här i Kiribati. Om jag nu hade fått mitt research- och fototillstånd. Vilket jag alltså inte fick. Tebaniman är besviken och en aning arg, för henne innebär det ju att en rejäl inkomst försvann.

Hur blev det såhär? Jo, jag hamnade nämligen mitt i ett inrikespolitiskt krig, ett klimatkrig.
De flesta har väl hört talas om de lågt liggande paradisöarna i Stilla havet som försvinner under havsytan i takt med klimatförändringarna och som om ett par årtionden kommer att vara utplånade. De flesta har kanske också hört berättelsen om önationen som köper mark utomlands så att dess befolkning har någonstans att bo efter att denna långsamma tsunami fullbordats. Den har återberättats hundratals gånger i mängder av medier världen över, till exempel i New York Times.

Problemet är bara att berättelsen inte är helt sann. Det finns helt enkelt väldigt få stillahavsatoller som förlorar mark. Tvärtom har många ökat sin yta på senare år. 2010 undersökte geomorfologerna Paul Kench och Arthur Webb 27 atoller i Kiribati, Tuvalu och Mikronesiens förenade stater. 23 av dem hade antingen ökat i yta eller hållit sig stabila under de senaste årtiondena. När undervattensvulkaner slocknar sjunker de sakta ner av sin egen tyngd och längs kratern växer ett korallrev som till sist når upp över vattenytan. Atoller växer när korallreven växer. Vågorna gör att koralldelar bryts ner till sand som bygger på själva atollen. Hittills har alltså denna process hållit jämna steg med de stigande havsnivåerna, och till och med dragit ifrån i en del fall. Men detta talar man alltså ofta inte om när atollerna används som en domedagsvarning i klimatdebatten.

Kiribatis förre president Anote Tong har blivit känd världen över som en klimatkämpe. Han har byggt en internationell karriär på att varna för att hans land är på väg att försvinna och berätta om hur stigande havsnivåer redan påverkar Kiribati. Han köpte mark på Fiji för att kunna evakuera sin befolkning. Nyligen kom en dokumentärfilm, Anote’s Ark, som skildrar hans kamp för att rädda sin nation och en familjs kamp för att få fly till Nya Zeeland som klimatflyktingar. Tong avgick 2016 och den nya regeringen på Kiribati har nu tröttnat på detta narrativ – att Kiribati snabbt är på väg att försvinna och att flykt är enda lösningen. Därför har man också stoppat utfärdandet av research- och fototillstånd till journalister. De senaste veckorna har flera journalister som jobbat utan tillståndet blivit deporterade. Det sitter ett japanskt tv-team här på ön som har väntat på tillståndet i två månader. Officiellt säger man att man inte kan utfärda några tillstånd eftersom blanketten håller på att göras om. Den har varit under omgörning sedan i november förra året och än är den inte klar. Men egentligen handlar det alltså om att regeringen inte vill att medier och olika internationella miljöorganisationer använder en förenklad och ensidig bild av förhållandena på Kiribati för att sprida medvetenhet om klimatförändringar.

När jag först började planera den här resan var tanken att också göra något på temat atoller som sväljs av havet. Men ju mer jag läste på, ju mer förstod jag att det dolde sig en långt mer komplex historia under det etablerade narrativet. En historia som inte är helt enkel att sätta rubrik på, men som egentligen är mycket mer intressant. Kiribati sjunker inte och kommer inte göra det än på länge, men frågan är hur länge atollerna kan hålla jämna steg med de höjda havsnivåerna. Arthur Webb, som bor i Tarawa, formulerar det såhär: ”När mina tonårsbarn frågar så säger jag att era barn kommer inte att få åldras på atollerna”. Innan havet har slukat Kiribati finns många andra, långt mer akuta problem. Bristen på färskvatten, trångboddheten, fattigdomen.

Om det ville jag berätta. Men trots att jag lämnade in en detaljerad synopsis till myndigheterna redan i november förra året och trots att presstjänstemännen gillade min idé om vad jag ville göra så gick det alltså inte att få något tillstånd.

Tarawa.

Tebaniman, vars bror var president innan Anote Tong och som tillhör samma parti som den nuvarande presidenten, gjorde några sista desperata försök att dra i trådar. Ett tag såg det ut som att det skulle lyckas. Det enda som återstod var presidentens namnteckning på tillståndet. Men så sjönk en färja och massor av människor dog. Han fick såklart annat att tänka på än mitt fåniga tillstånd.

I Kiribati verkar det finnas två tydliga grupperingar. En som är på Tongs sida, som åker på konferenser utomlands, genomför projekt med internationella organisationer för att öka medvetenheten om klimatförändringar. Och en grupp som visserligen anser att de höjda havsnivåerna är ett allvarligt hot mot Kiribati, men att det finns andra hot som är långt mer akuta. De får inte åka på några konferenser eller delta i de internationella organisationernas projekt. Men de har regeringsmakten och kan bestämma över researchtillstånd.

Tebaniman häller upp mer toddy och börjar berätta om de mest märkliga ting. Om uråldriga ceremonier, om hur förfäders andar talar till människor i drömmar. Om hur de nattetid tvättar månghundraåriga ben i månskenet. Om svart magi.

Allt det där, de gamla myterna och traditionerna, kommer kanske att försvinna med nästa generation, säger hon. Allt är så annorlunda nu, de unga lever i en förvirrad värld. Sedan byter hon spår, börjar prata om alla problem som hennes land hotas av.

År 2100 finns kanske bara några obeboeliga kobbar kvar av Kiribati. Men dit är det 80 år. Tarawa kan bli en omöjlig plats att leva på långt innan det, på grund av den akuta överbefolkningen, bristen på färskvatten. Vad säger andarna i drömmarna då?

9 februari, 2018
Tiden före
Erwin Rommels husvagn
Blantyre–Sveavägen
Tolv munnar att mätta
Sjön och stjärnorna
De hemliga djuren
Vägen till Karonga
Lazarus
Middag med trolldom
Litet land
Skrattspegeln
Min kiribatiska familj