Min kiribatiska familj

Jag förstår inte hur man kan resa utan en bra guidebok. Tyvärr är guideböcker dyra att producera och förlagen lämnar allt fler vita fläckar på världskartan. Lonely Planet gav tidigare ut en Mikronesienguide som inkluderade Kiribati, men de har inte uppdaterat den sedan 2000. Den senaste guiden som har med Kiribati är Moon Handbooks från 2003, som jag har med mig på resan.

Som tur är hade jag hunnit läsa avsnittet i guideboken om hur du ska bete dig om du blir inbjuden till en i-kiribatifamilj innan Tebaneman berättar att jag ska äta middag med hennes släkt sista kvällen innan jag åker. Enligt Moon handbooks ska du ta av dig skorna innan du sätter dig, du ska inte peka på någon, inte sitta med ryggen vänd mot någon och du kommer att förväntas hålla ett tal.
Jag förbereder ett litet tal och stoppar ner några presentpaket servetter med svenska flaggor i väskan innan Tebaneman plockar upp mig.

Många av Tebanemans släktingar bor tillsammans på ett och samma ställe i södra Tarawa. Men, precis som så många andra, har de emigrerat hit från andra delar av Kiribati. Släkten kommer från byn Buota på Tabiteuea (Drummond’s island), söderut bland Gilbertöarna. Tabiteuea betyder ”landet utan hövding” och traditionellt har öns befolkning levt ett mer egalitärt liv än vad som är normalt i Gilbertöarna. De har också ett rykte om sig att vara fredsmäklare och konfliktlösare i tider av stridigheter i Kiribati. Det politiska inflytandet har de tagit med sig in i modern tid. Kiribatis president mellan 1994 och 2003, Teburoro Tito, är Tebanimans bror. Idag är han Kiribatis FN-ambassadör i New York.

I släktens ”vardagsrum”, ett plåttak på pålar (jag tror att man kan kalla det maneaba, precis som de stora möteshusen som byarna har, men jag är inte helt säker) sitter vi alla i ring. Det är runt 20 personer närvarande och kvällen börjar med bön på kiribatiska. Alla tittar stint ner i marken, så jag gör detsamma. Det är ingen kort bön och efter fem minuter så försöker jag snegla upp för att se om alla andra fortfarande tittar ner. Det gör de.

Till sist tar bönen i alla fall slut och det blir först allsång och sedan allmän dans.
– Har du sett hur traditionell kiribatisk dans går till? undrar Tebaniman.
Det har jag inte, men den visar sig vara slående lik de traditionella danser som man kan se på exempelvis Hotell Högland i Nässjö under helgkvällar. Inte speciellt svår att hänga med i alltså.
Efter dansen, som bara varar en låt, är det dags för tal. Äldsta kvinnan tar till orda. Hon önskar mig välkommen till Kiribati och berättar att jag nu är upptagen i deras familj. Så varje gång jag besöker Kiribati förväntas jag hälsa på dem.

Kiribatis flagga.

Nu ska jag hålla tal, säger de. Jag överlämnar mina servetter med svenska flaggor på och tar till orda. Först några tack för den stora vänligheten att uppta mig i deras familj. Sedan berättar jag om att jag som barn alltid var fascinerad av Kiribatis flagga och funderade på hur livet kunde tänkas te sig där, så långt ute till havs. Nu vet jag! Och jag tycker faktiskt fortfarande att Kiribatis flagga, med en fregattfågel och en gyllene sol som går upp över havet, är den vackraste som finns. Jag avslutar med att säga att folket i Kiribati måste vara bland de mest gästvänliga i världen (möjligtvis är uzbekerna ännu trevligare, men det säger jag inte).
Applåder. Sedan mat.

Det mest förvånande med denna kväll är att de till och med har bemödat sig med att laga vegetarisk mat. Det gjorde minsann inte uzbekerna. Där fick jag äta hästkorv och hästsoppa och suga på stora hästben tills jag nästan spydde. Med andra ord så vinner Kiribati kampen om vilket som är världens trevligaste folk med en poäng över uzbekerna.

Kvällen lider mot sitt slut och Tebaniman och hennes kusin Elizabeth kör mig hem igen. Elizabeth lägger sig och sover i baksätet medan Tebaniman kör mot Betio i 30 kilometer i timmen under den sprakande stjärnhimlen. Hon börjar berätta om de mest märkliga ting igen. Om en släkt på en av öarna som har förmågan att gå på botten av havet utan att behöva andas. Om en annan släkt där de kan försätta sig själva i trans och överleva seglatser i veckor till havs.
Jag funderar över det där jag tänkte på i fiskebyn Tai O i Hong Kong, hur människors förmåga att anpassa sig till sin miljö blir som tydligast nära berg och hav. Jag har ingen aning om huruvida det Tebaniman berättar har någon förankring i verkligheten eller inte, men det skulle kunna finnas ett korn av sanning.
Kanske blir det något att utforska om jag någonsin kommer tillbaka till Kiribati. Det borde jag nog göra. Jag har ju en familj här nu.

12 februari, 2018
Tiden före
Erwin Rommels husvagn
Blantyre–Sveavägen
Tolv munnar att mätta
Sjön och stjärnorna
De hemliga djuren
Vägen till Karonga
Lazarus
Middag med trolldom
Litet land
Skrattspegeln
Klimatkriget