Mellan flod och ebb

I väntan på att myndighetstillståndet eventuellt ska bli klart måste jag fördriva tid. Så jag beger mig ut på vandring längs atollen. Kitibatis huvudatoll består av två delar, norra och södra Tarawa. Det är som två helt olika världar. Södra Tarawa är smutsigt och överbefolkat, till viss del en ren kåkstad. Människor från Kiribatis alla hörn (landet är till ytan lika stort som Indien) kommer hit i hopp om ett bättre liv och jobb som inte finns.

Norra och södra Tarawa.

Norra Tarawa däremot är en tidskapsel, tillbaka till åren då Arthur Grimble bodde i Kiribati i början på 1900-talet. Eller likaväl tillbaka 2000 år i tiden. I alla fall om man tänker bort människors kläder och de biståndsfinansierade regnvattensamlarna här och var. I övrigt bor folk i samma hyddor med pandanustak som alltid. Innan resan pratade jag med Arthur Webb, en klimatforskare som bor i Tarawa. Han berättade att Kiribati utanför södra Tarawa tillhör de få områden i Stilla havet där det fortfarande går att se sånt.

Att ta sig ut till norra Tarawa på egen hand är enligt guideboken inte helt enkelt men fullt görbart. Första steget blir att proviantera. Därute finns ingenstans att köpa vatten eller mat. Nästa steg blir att lura ut hur minibussystemet som tar dig till där vägen och södra Tarawa slutar fungerar. Det visar sig vara ganska enkelt. Det fungerar nämligen på precis samma sätt som i de flesta andra utvecklingsländer. Du vinkar åt en minibuss. Den stannar. Du blir inmosad tillsammans med hundra andra, varav alla är hälften så stora som du själv. Du ger några mynt till en tant och sen tutar chauffören iväg i vansinnesfart. Eftersom jag är på en atoll så finns bara en väg och risken att jag hamnar fel är alltså inte speciellt stor.

Där vägen slutar blir jag utslängd. Sedan är det bara att börja vandra. Atoller är korallrev med öar som tittar upp över vattenytan. Under ytan är de sammanläkade av revet. När det är ebb kan du ibland vandra från ö till ö. Men när det är flod så måste du få tag på någon med båt. Just nu är det flod och när jag kommer fram till första vattenpassagen så räcker det med att skrika lite åt en kille med kanot på andra sidan så kommer han och kör över mig för tre spänn.

Norra Tarawa

På andra sidan börjar verkligen en annan värld, en tidsmaska i verkligheten. Överallt hus med tak av pandanus, under taken slumrande människor. Ingen annan gör något men jag vandrar och vandrar. Efter en mil stannar jag vid en lucka i mangroven, öppnar en konservburk med Heinz bönor med salsasås och två väldigt små påsar ostringar. Jag samlar några snäckor till en väns dotter hemma i Sverige. Studerar pandanushusen en stund, fastnar sen med blicken vid horisonten och känner mig så väldigt väldigt långt borta. Har jag åkt hit, som är så väldigt väldigt väldigt långt borta, utan att kunna göra nåt av det jag hade tänkt? Mycket möjligt. Men egentligen kanske det inte gör så mycket. Jag har fått äta Heinzbönor ur konservburk mitt i en annan värld.

På vägen tillbaka har ebben kommit. Det går att vada över mellan öarna. De ligger utplacerade som i ett mönster med revet som livlina. A pattern of islands.

7 februari, 2018
Tiden före
Erwin Rommels husvagn
Blantyre–Sveavägen
Tolv munnar att mätta
Sjön och stjärnorna
De hemliga djuren
Vägen till Karonga
Lazarus
Middag med trolldom
Litet land
Skrattspegeln
Min kiribatiska familj