Kolonia, Pohnpei.

Vår man på Lamotrek

Jag dök ner i dammiga titlar på Google Books innan den här resan och gjorde ett fynd i boken A missionary voyage to the Southern Pacific Ocean performed in the years 1796, 1797, 1798 on the ship Duff, författad 1799. Där finns en berättelse om en svensk som blev strandsatt på en tidigare ”oupptäckt” ö. Såna historier brukar inte förbli oexploaterade, men just den här verkar ha smugit undan och glömts bort. Nu tänkte jag dock exploatera Anders Cornelius Linds öde igen, för första gången på minst 130 år (så gammal är den senast tryckta källan jag har hittat).
Varsågoda.
Men först, för att knyta an till nuet, en scenbeskrivning:

Vi är halvägs mellan Guam och Chuuk, en av United Airlines flight 155:s hållplatser på sin stillahavsrutt till Hawaii. Förutsatt att vi flyger på de normala 10 000 meterna så borde avståndet till horizonten vara 35 mil. Alltså tillräckligt för att det mycket väl kan vara Svenskön som skymtar i sydvästlig riktning. Vi säger så. Det är Svenskön som skymtar därborta. Så att jag får en anledning att berätta.

Missionärsskeppet Duff, som satte av Anders Cornelius Lind på Lamotrek.

Svenskön (Swede’s island) är ett namn som finns på vissa äldre kartor, fram till slutet på 1800-talet. Numera kallas den oftast Lamotrek och har dryga 300 invånare. Att ens få en skymt på 10 000 meters höjd av denna isolerade utpost är en ynnest som är få förunnad. Mellan fyra och sex båtar angör Lamotrek varje år – kanoterna som tar öns högstadieelever till Woleai-atollens skola terminsvis och ett och annat kryssningsfartyg.

I Moon Handbooks Micronesia från 2003, den senast publicerade guideboken över Mikronesien som över huvud taget finns att uppbringa, får Lamotrek tio rader. Alltså något mer än ”I stort sett menlös” (frilansreportern Ford Prefects beskrivning av jorden i Liftarens guide till galaxen). Men inte mycket mer. Enligt Moon Handbooks är Lamotrek en plats där mikronesisk magi fortfarande utövas. Det är vackert och livsstilen är traditionell. Kvinnliga besökare som stannar mer än någon vecka måste gå barbröstade.

Men åter till öns gamla namn Svenskön och internets sista oupptäckta historia. Anders Cornelius Lind föddes troligtvis någon gång på 1760-talet i Stockholm. Vi vet egentligen inget om hans liv fram till 20-årsåldern då han begav sig ut på de sju haven. På något sätt hamnade han i Australien och tog tjänst på The Matilda, ett skepp som först använts för fångtransporter från Storbritannien men som senare blev valfångstfartyg under ledning av kapten Weatherhead. I februari 1792 tog resan slut genom ett skeppsbrott i närheten av Moruroa-atollen (där Frankrike långt senare provsprängde kärnvapen). Besättningen lyckades ändå ta sig till Tahiti i några mindre båtar varifrån de flesta sedan begav sig vidare hem mot Europa. Men Anders Lind blev kvar. På Tahiti träffade han finlandssvenske Peter Hägersten från Helsingfors, som hade rymt från det engelska skeppet Daedalus. De två svensktalande sjömännen verkar ha funnit sig väl tillrätta. Enligt vissa källor ska Lind ha blivit militär rådgivare åt kung Pomaré I, Tahitis enare. Pomaré-dynastin kräver än idag rätt till självständighet för Franska Polynesien.

Ett annat europeiskt skepp som trafikerade dessa farvatten i slutet av 1700-talet var engelska missionärsfatryget Duff. När det dök upp på Tahiti möttes det av kanoter med öbor, däribland de två svensktalande männen, tatuerade och klädda i tahitiska traditionella kläder. Lind och Hägersten pratade både engelska och tahitiska och de blev övertalade att hjälpa missionärerna som tolkar.

Men det dröjde inte länge innan Anders Lind hamnade i trubbel. Besättningen på Duff anade att han hade sympatierna hos lokalbefolkningen och försökte uppvigla denna mot missionärerna. Han lyckades även övertyga en av matroserna på Duff att rymma och blev därför kvarhållen ombord. När Duff avseglade mot nya missionärsmål var Anders Lind fortfarande ombord, troligtvis mot sin vilja.

Efter en tid på Duff bad han om att få bli avsläppt på första bästa ö, något som kaptenen snabbt gick med på. Han var säkert rätt trött på upprorssvensken vid det här laget. Första bästa ö råkade bli just den atoll som senare skulle få bära namnet Swede’s Island och när skeppet närmade sig mötte lokalbefolkningen upp i kanoter, precis som tahitierna hade gjort. Detta var det första möte som invånarna på Swede’s Island någonsin haft med västerlandet. Där och då ”upptäcktes” Lamotrek. Anders Lind hoppade ner i en av kanoterna. Besättningen på Duff kunde på avstånd se honom stå och vinka avsked medan han närmade sig land.

Vad hände med Anders Lind? Ingen vet. Detta var det sista som någon västerlänning någonsin såg av honom. Likt professor Drøvel, som försvann i kanot under en expedition längs Overfloden utanför Oslo och eftersöktes av bröderna Dal i norsk barn-tv i slutet av 70-talet, har han aldrig kunnat spåras.

Lamotrek försvinner ur synfältet. Kanske skulle det gå att ta reda på mer om Linds öde om man besökte ön. Kanske finns det muntliga traditioner kvar. Vilket berättelse det hade kunnat bli.

Flygplatsen på Chuuk.

30 minuter senare går vi ner för landning på Chuuk, en av fyra delstater i Mikronesiens förenade stater. Uniteds flight 154/155 är lite speciell. Den funkar som en buss med hållplatser på vägen från Guam till Hawaii. Flyget lyfter från Guam på morgonen och landar på Chuuk, Pohnpei, Kosare, Majuro och Kwajalein innan man når Hawaii på kvällen. På varje stopp får passagerarna hoppa av en stund. På Chuuk har det just regnat och luften går att skära med kniv. Inne i väntsalen går det att köpa souvernier. Man har satt upp någon sorts traditionella mikronesiska masker på toadörrarna. Mer finns inte att säga om Chuuk. Vi går ombord och fortsätter mot Pohnpei.

En timme senare är vi där. Någon har utan min vetskap skickat en chaufför som står och skriker WESTER vid utgången så en timme och en kvart efter Chuuk ligger jag på mitt hotellrum i Pohnpeis och hela Mikronesiska federationens huvudstad Kolonia.
Kolonia är sömnigt och tropiskt. Allt är grönt. Hus, växter, skolbarnens uniformer. Här och var står överväxta skrotbilar. Vildhundarna klipper med ögonen i hettan.

Kolonia är ett såntdär ställe där alla barn vinkar och där någon genast försöker lura in dig i en bil. När en dam i grön klänning, med en grön hawaiikrans i håret och en runt backspegeln i en väldigt gammal och rostig grön bil vill ge mig skjuts hoppar jag såklart in. Den bilden vill man inte missa. Det dröjer fem minuter, sen kommer utläggningen om att hon behöver pengar, om jag förstår det rätt för att kunna checka in en extra väska på flyget till Hawaii nästa vecka, dit hon ska på en läkarbehandling. Alla är väldigt, väldigt fattiga, säger hon. Det finns inga jobb, ingen jobbar.

Nåväl, tänker jag. 10 dollar kan hon få. Om jag får ta en bild på henne och bilen. Visst, visst, klart du ska få ta en bild, säger damen hjärtligt.

Men när jag lämnat över sedeln dras det erbjudandet raskt tillbaka. Ingen bild. Aldrig i livet att någon skulle få ta en bild. Jag blir avsläppt på samma ställe som jag blev upplockad. Tio dollar fattigare.

Kolonia.
Kolonia.

26 januari, 2018
Tiden före
Erwin Rommels husvagn
Blantyre–Sveavägen
Tolv munnar att mätta
Sjön och stjärnorna
De hemliga djuren
Vägen till Karonga
Lazarus
Middag med trolldom
Litet land
Skrattspegeln
Min kiribatiska familj