På Pohnpei har jag inga reportagejobb inbokade, men väl två andra saker att sysselsätta mig med. Jag ska se den antika stenstaden Nan Madol och jag ska ta reda på om en internetskröna är sann. Skrönan går ut på att Coca Colas genom tiderna största fiasko, den legendariskt misslyckade läskedrycken New Coke, lanserad 1985, fortfarande skulle säljas på vissa mikronesiska öar, däribland Pohnpei.
För den som inte känner till historien om New Coke kommer här en sammanfattning:
Kubakrisen brukar beskrivas under epitetet ”dagar som skakade världen”. Men för många var det inget jämfört med hur världen skakade mellan den 23 april och den 11 juli 1985 då receptet i Coca Cola var utbytt i USA och Kanada. Tanken från Coca Colas sida var, i alla fall enligt den officiella historieskrivningen, att återfå kommandot på läskmarknaden. Pepsi hade tagit över, speciellt bland yngre konsumenter, och Coca Cola lanserade därför ett topphemligt projekt – ”Project Kansas” – för att förbättra sin drycks smak och vinna tillbaka coladrickare. Resultatet blev en ny, sötare variant av Coca Cola.
Inledningsvis efter lanseringen av New Coke i USA gick försäljningen upp några procent, men snart kom motreaktionen. När sydstatarna, hos vilka Coca Cola alltid haft sitt starkaste fäste, började inse vad som hänt tog det hus i helsike. Coca Colas hotline blev nerringd och en inhyrd psykolog som tog del av många av samtalen beskrev det i efterhand som att folk pratade som om en nära anhörig gått bort. Bojkottkampanjer startades för att kräva att Coca Cola ändrade tillbaka receptet och i sydstatsstäder hällde man ut New Coke på gatorna i protest. Pepsi var inte sena att haka på och proklamerade i en helsidesannons i New York Times att man hade vunnit colakriget.
I juni, då läskkonsumtionen normalt sett går upp, började Coca Cola-cheferna inse att situationen var ohållbar. New Coke-försäljningen tog inte fart och samtidigt ökade Pepsi med 14 procent jämfört med året innan. Den 11 juli var misslyckandet ett faktum – på eftermiddagen den dagen meddelade the Coca Cola Company att man gav upp. Det gamla receptet skulle återinföras i sortimentet under namnet Coca Cola Classic.
USA jublade. Krisen var över. Världen hade räddats från undergång, precis som när Sovjet plockade hem sina kärnvapen från Kuba.

New Coke behölls dock i sortimentet i stora delar av världen ända fram till 2002, då receptet hamnade i papperskorgen för gott.
Eller gjorde det verkligen det? Enligt en seglivad internetskröna så ska alltså New Coke ha överlevt på ett enda ställe på jorden, Mikronesien.

Jag går in på en till synes välsorterad bensinmack i Kolonia, köper en dagstidning (jag samlar) och frågar lite försynt om det kanske finns någon variant av den vanliga Coca Colan i lager, en som heter New Coke. Tjejen i kassan tittar slött och oförstående.
– You want Cola?
Ok. Skitsamma. Jag går vidare. I en lite större mataffär hittar jag en ovanligt välsorterad läskhylla. Det finns en lokal plagiatvariant på cola samt de vanliga colorna, typ Zero, Light, Classic och ett par till. Men ingen New Coke. Personalen är oförstående för min fråga även här.

Nu ger jag upp och koncentrerar mig på UNESCO-världsarvet Nan Madol istället. Jag bokar en turistutflykt som en surfklubb anordnar. Tillsammans med två tyska herrar och en spansk dam åker vi jeep över ön. Det som gör Nan Madol lite häftigt som turistattraktion är att det är så oexploaterat. Knappt några skyltar längs vägen och för att få komma in så måste guiden betala några dollar här och var till olika familjer. Pohnpei består av ett antal distrikt som alla styrs av hövdingar vars makt ärvts i massvis av generationer Det är nog inte otänkbart att pengarna går till hövdingen i distriktet där Nan Madol ligger och att denna hövding är släkt med de som för kanske 1000 år sedan började bygga stenstaden. En helt rimlig betalning med andra ord.

Nan Madol består av ett hundratal konstgjorda öar med tidvattenkanaler mellan och man tror att uppemot 1000 personer kan ha bott här fram till 1600-talet då staden övergavs. Man får vada genom kanalerna för att ta sig in i staden. Därinne är det Indiana Jones-känsla. Höga stenmurar, vissa nedrasade, många täckta i grönska. En gammal hövdings gravkammare. På avstånd hörs Stilla havets brus.

När man vandrar runt därinne känns det inte så konstigt att kvasihistoriker som talar om försvunna världsdelar ofta ser Nan Madol som resterna av en stolt och mäktig civilisation som ska ha bebott kontinenterna Mu eller Lemuria, som skulle ha sträckt sig över stora delar av Stilla havet.
Den sista dynastin att bo på Nan Madol är den som den semimytiske krigaren Isokelekel tillhörde. Han erövrade Pohnpei på 1600-talet. Om det är hans civilisation som kvasihistorikerna talar om så måste man ändå säga att hans död inte riktigt levde upp till de episka dimentioner som hans rike hade.  En dag såg Isokelekel sin egen spegelbild i vattnet, berättar legenderna. Han blev så förfärad över hur gammal han blivit att han bestämde sig för att begå självmord. Han klättrade upp i en palm, band fast sin penis i stammen och hoppade. Sedan dog han av blodförlust efter att penisen slitits av.