Precis som bergen skapar sina specifika kulturer, gör haven det. Människors fantastiska förmåga att anpassa sig brukar visa sig som tydligast nära hav och berg.

Det tänker jag på när jag vandrar runt i fiskebyn Tai O i Hong Kong. En kåkstad på pålar, nedstuckna i stillahavslera. Vissa av husen ser ut att kunna välta vilken sekund som helst, men det gör de inte. Istället bor generation efter generation av fiskare i dem. Fiskebåten förtöjer man vid sitt pålhus, sen är det bara att ta stegen direkt upp i vardagsrummet.
Där, i vardagsrummet, börjar och slutar Stilla havet, precis som det gör längs tusentals stränder, från Kamtjatka till södra Chile, från Aukland till Anchorage.

För en besökare som anländer från rymden och för första gången ser den här planeten är det svårt att förstå varför den skulle kallas jorden. Det mesta är ju vatten. Det var Arthur C Clarke, science fictionförfattaren som skapade 2001 – A space odyssey tillsammans med Stanley Kubrick, som en gång sa det och det är svårt att inte hålla med när jag några timmar senare sitter på Philippine Airlines flight PR301 från Hong Kong till Manila. Utanför fönstret breder det där havet ut sig igen. Det är många som inte förstår hur står stort Stilla havet faktiskt är. Om man nu måste hålla någon ansvarig för denna allmänna kunskapslucka så är det väl den flamländske kartografen Gerardus Mercator som ligger närmast till hands. Han skapade på 1500-talet den kartprojektion som idag används allra mest, men som har den egenheten att det som ligger långt ifrån ekvatorn blir förstorat och landmassor närmare ekvatorn blir förminskade. (Uppgift: Fundera på vilka som bor nära ekvatorn och vilka som bor längre ifrån den, på vilka inbördes relationer dessa folkgrupper har och på hur kartor påverkar vårt sätt att se världen. Diskutera sedan i smågrupper.) Mercator hade i och för sig inget lätt arbete. Att göra världen platt har ingen lyckats riktigt bra med. Det ligger i sakens natur att varje utplattad avbildning av jorden kommer att bli förvriden på ett eller annat sätt.

Med Mercators sätt att se på jorden är Grönland storleksmässigt inte långt från Afrika, när det i själva verket får plats fjorton Grönland i Afrika. Det är med Mercatorprojektionen också svårt att greppa att alla andra världsdelar egentligen får plats i Stilla havet. Och då blir det ändå rum över till ett extra Kanada. En bidragande orsak till förvirringen är också att kartorna oftast är Europacentrerade, vilket gör att Stilla havet delas i två bitar.

Om vi istället hade använt den japanske konstnären Hajime Narukawas nutida projektion Authagraph, som är centrerad runt Stilla havet och som återger dess storlek bättre, så hade vår syn på världen också varit annorlunda. Synen på världen och haven blir också annorlunda av att läsa följande stycke i Ocean passages of the world, ett standardverk om fartygsrutter över världshaven, utgivet av United Kingdom Hydrographic Office: ”Very large areas of the Pacific Ocean are unsurveyed, or imperfectly so. In many areas no sounding at all has been recorded. […] the only safeguards are a good lookout and careful sounding”.
Tänk så länge vi bott på den här planeten, tänk så lite vi fortfarande vet om den.

De närmsta veckorna tänker jag fara runt härute, i detta enorma okända blåa hav som täcker en tredjedel av jordens yta. Åka från ö till ö och se hur livet ter sig. Först: Guam, via Manila.