I tre decennier var doktor Hastings Kamuzu Banda Malawis envåldshärskare. Under de åren mördades hundratals, kanske tusentals, människor av politiska skäl. De kastades i Shirefloden för att bli krokodilmat. Eller så dog de i arrangerade trafikolyckor. Bandas metoder var många.

Hotellet jag bor på i Karonga drivs av släkten Chisiza. Det efternamnet fungerade som en pariastämpel under Bandas skräckvälde, berättar tre av släktmedlemmarna medan jag sitter ned med dem en stund på en bänk utanför receptionen.

En av dem, Khalangilo Kaluli Chisiza, fick uppleva hur två av hans halvbröder mördades av Bandaregimen. Bägge var en del av den tidiga frihetsrörelsen i Nyasaland (det tidigare namnet på Malawi) men föll i onåd.

Som så ofta började allt med ett löfte om en bättre framtid. Befrielserörelsen Malawi Congress Party bekämpade den brittiska kolonialmakten i början på 1960-talet och Banda ledde kampen. Men nog anade andra i partiet redan tidigt vart han var på väg, inte minst efter Khalangilo Chisizas halvbror Dunduzus märkliga död 1962. Dunduzu Chisiza var Bandas kanske främste utmanare om makten, men dog, enligt den officiella versionen, i en trafikolycka. Han påstods ha missat en bro och hamnat med sin beiga Mercedes i en flod där han hittades med en skallfraktur. På Wikipedia är det fortfarande denna version som återges, men halvbrodern som jag pratar med säger att det är ställt utom allt rimligt tvivel att han blev mördad.

På eftermiddagen den 3 september 1962 hade Hastings Banda ringt Dunduzu Chisiza och beordrat honom att åka från Blantyre till dåvarande huvudstaden Zomba. På vägen tillbaka till Blantyre såg han några vita män som behövde hjälp eftersom deras fordon tillsynes hade fått motorproblem. Han stannade.

– Men det var en fälla arrangerad av Kamuzu (Banda), säger Khalangilo Chisiza. Han blev skjuten på fläcken.

– Sedan placerade de honom i bilen och knuffade ner den i en flod, fotsätter Khalangilo Chisiza.

Men att ta tag i det här med doktor Bandas totalitära tendenser när kampen för självständighet var inne i ett så avgörande läge, det var det dock inom befrielserörelsens toppskikt som ville göra. Det fick bli ett senare problem, detta var inte en tid för splittring.

Men som med en orm som lurar på sitt byte blev det snabbt försent. När Malawi i juli 1964 utropade självständighet hade Banda redan bitit sig fast med sina giftgaddar i det lilla landets nacke. Doktorn hade samlat sin lojala skara runt sig och skrämt resten i landsflykt. Malawi tömdes snabbt på utbildad afrikansk elit. Två veckor efter självständigheten infördes lagar som möjliggjorde ”preventiv arrestering” av medborgare och en ny ungdomssektion av maktpartiet Malawi Congress Party bildades, bestående av uniformerade ynglingar med stort våldskapital.

Khalangilo Chisizas andre halvbror Yatuta var också involverad i frihetskampen och agerade en period livvakt åt Banda. 1964 blev han minister i Malawis första regering efter självständigheten från Storbritannien men bara månader senare gav den allt mer totalitäre Banda honom sparken. Därefter flydde Yatuta till Tanganyikarepubliken (del av dagens Tanzania).

– Han tog med sig mig i flykten, jag var sex år gammal då, minns Khalangilo Chisiza.

Yatuta Chisiza började utföra gerillaoperationer från Tanganyika riktade mot Bandaregimen. Det slutade illa. 1967 greps han och sköts av Malawis säkerhetsstyrkor. Hans kropp lades upp för allmän beskådan på ett sjukhus i Blantyre, som ett avskräckande exempel.

Släkten Chisiza var efter detta brännmärkt för gott av Banda.

– Ingen med namnet Chisiza kunde få ett jobb, driva ett företag eller läsa vidare efter grundskolan. Vi motarbetades i allt, säger Khalangilo Chisiza.

Men det var såklart inte bara Chisiza som led under Bandas skräckvälde.

– Alla var tvungna att köpa ett medlemskort i partiet, det gällde även ofödda barn. Ett kort kostade stora summor per år och hade man många barn var det svårt att få ihop pengarna. Men utan kortet var du utestängd från allt, sjukvård, kollektivtrafik och så vidare.

Samtidigt terroriserade Bandas ungdomsbrigader, Malawi Congress Party Youth Leeague, byarna. De kom, de stal det de ville ha och de torterade och misshandlade alla som inte följde myndigheternas dekret. Under Bandas regim fanns en mängd regler om till exempel kläder och frisyrer.

–  Min faster hade tvättat kläder under Martyrernas dag den 3 mars (den firas till minne av frihetskampen och självständigheten). Det tolererade inte ungdomsbrigaderna som misshandlade henne och tvingade henne att rulla i lera, säger en annan man som jag träffar i Karonga.

Banda var ingen vanlig afrikansk diktator. När andra, som Mobutu Sese Seko i Zaire (Kongo), förbjöd västerländska kläder och med emfas framhöll det afrikanska arvet, gick Banda runt i en likadan humburghat som Churchill och tredelad kostym av brittiskt snitt. Han hade bott i USA och Storbritannien större delen av sitt liv och kunde inte ens tala modersmålet chichewa flytande längre när han återvände till Malawi 1958 för att leda frihetskampen. Han såg sig som mer ”civiliserad” än andra afrikanska ledare, med sin digra utbildning i väst och sina brittiska vanor.

Därför blev han också den afrikanske diktator som behöll tätast band med de gamla kolonialherrarna. Han vägrade ansluta sig till kampen mot det rasistiska Rhodesia eller stödja frihetsrörelsen i grannlandet Mozambique. Och han var ensam bland de afrikanska ledarna om att ha varma och nära relationer med apartheidregimen i Sydafrika.

Dessutom hade han en djupt konservativ, närmast victoriansk, ådra. Kvinnor förbjöds att bära byxor eller korta kjolar, manliga turister med långt hår skickades till flygplatsens frisör innan de tilläts komma in i landet. Film, tidningar och böcker censurerades för att förhindra dekadenta inslag från att skada folket.

En sak hade han dock gemensamt med många andra afrikanska diktatorer – personkulten. Den frodades i den enda dagstidningen och enda radiostationen som fanns (Banda motsatte sig tv). Böcker som avhandlade Malawis historia innan Banda brändes och porträtt av ledaren skulle alltid hängas högre än övriga föremål på en vägg.

Det skulle också komma att ske fler “trafikolyckor”. I maj 1983 hittades tre ministrar och en parlamentsledamot döda i en demolerad bil nära gränsen till Mozambicque. De statliga medierna rapporterade att de försökt fly till Zimbabwe men kraschat på vägen. Det var först tio år senare, när doktorn till sist hade jagats bort från makten, som det kom fram vad som verkligen hade hänt. De fyra, som hade dryftat sig till att protestera mot den försämrade ekonomin i landet i början på 1980-talet, hade gripits i en vägspärr och förts ut i vildmarken där de klubbats ihjäl med hammare, något bland andra en polisinspektör senare vittnade om inför en undersökningskommission. Sedan hade de placerats i den kraschade bilen.

För nog jagades han bort till sist, Hastings Kazumu Banda.

Det brukar sluta så för dem, ofta när de inte längre kan leverera ekonomisk utveckling. Folk tröttnar, hungern trumfar rädslan.

Malawis ekonomi växte relativt starkt under hela 70-talet och en bit in på 80-talet, för att sedan falla in i stagnation. Banda själv fortsatte att varje år att posera vid dignande majsfält och hylla böndernas rekordskördar, men det var en Potemkinkuliss. 1992 tog landets mäktiga katolska biskopar bladet från munnen och det blev början på slutet för Banda som 1994, vid en ålder av (troligen) 96 år, förlorade landets första fria presidentval mot affärsmannen Bakili Muluzi.

Kort tid efter det tillsattes undersökningskommissionen för att utreda ”trafikolyckan” med de fyra politikerna 1983. I tre månaders tid berättade 161 vittnen i detalj hur allt gått till. Ingen kunde rimligtvis tvivla på vad som hade hänt.

Nummer 162 att förhöras var Banda själv. Vad trodde kommissionen att de skulle få höra från den gamle diktatorn? Banda hade bara ett svar att ge:

– Jag är ledsen, det var så länge sedan. Jag har ingen information.