En japansk artilleripjäs, lämnad efter andra världskriget, på Tarawas norra strand.

Na Atibus många barn

Vissa böcker vill jag läsa enbart för deras vackra titlars skull. Som A pattern of islands. Det vilar en tropisk stillsamhet i de orden. Som gulnade palm- och korallrevsplanscher i skyltfönstret till en nedlagd resebyrå.

Arthur Grimble hette bokens författare, en av det brittiska kolonialväldets alla tusentals tjänstemän runtom i världen i början av förra århundradet. Den visar sig vara en rätt humoristiskt skriven skildring när jag börjar på den, långt ifrån det stillsamma, gulnade. Arthur Grimble beskriver sig själv som en man som börjar svettas av blotta tanken på att ge sig ut i världen för att representera imperiet och med brittisk vänlig-men-tydlighet peka med hela handen åt infödingar. Trots det står han en februaridag 1914 på Downing street i London framför mr Johnson, kontorschef på Western Pacific High Commission. Han må ha en diskret titel men är, enligt Grimbles målande prosa, en man som med en ”modest viskning bakom tronen kan påverka ödet för mängder folkgrupper på hundratals öar utspridda över miljoner kvadratkilometer av hav”.

Arthur Grimble.

Anledningen till Arthur Grimbles besök är att han har ansökt om kadettjänst på Gilbert- och Elliceöarna. Mr Johnson greppar efter atlasen. ”Låt oss se, justja, låt oss ge oss av på en gemensam upptäcktsfärd. För var…exakt…ligger Gilbert- och Elliceöarna? Tro mig, jag har alltid undrat.”
Arthur Grimble betraktar storögt kontorschefen när denne bläddrar sig fram till rätt sida i atlasen.

Kadettjänsten blir sedemera Grimbles (han är den enda sökanden) och det skulle komma att bli början på en nära tre decennier lång vistelse i ögruppen, som idag är en del av det själständiga landet Kiribati. Grimble avancerade med åren till att bli resident comissioner för det brittiska styret på öarna, men hans livsgärning var så långt ifrån kontorschef Johnsons nonchalans man kan komma. Det är ingen överdrift att säga att han gjorde allt han kunde för att bli accepterad av lokalbefolkningen. Han lärde sig tala kiribatiska, han tatuerade sig, han lät sig användas som mänskligt bete när öborna skulle fiska jättebläckfisk. Kort sagt, han försökte smälta in.

Det Arthur Grimble främst har blivit ihågkommen för är hans dokumentation av uråldriga myter och muntliga traditioner på Gilbertöarna. I Grimbles skrifter får vi veta hur öborna innan kristnandet ansåg att deras värld av atoller och hav en gång hade skapats:
I begynnelsen fanns inget, förutom en enda varelse – Na Aeru te Moa-ni-bai, en gigantisk spindel. Hur Na Aeru te Moa-ni-bai skapades vet ingen. Han bara fanns. Himlen var ett klippblock. En dag kom Na Aeru te Moa-ni-bai ner på jorden och befallde sanden att ligga med havet. De fick två barn, Na Atibu och Nei Teakea. Sedan befallde Na Aeru te Moa-ni-bai barnen att ligga med varandra. De fick många avkommor, bland annat Den äldsta, Vågen och Bläckfisken.
Sedan var Na Aeru te Moa-ni-bai nöjd. Han sa till Na Atibu att han skulle ge sig av och att det nu var upp till Na Atibu att fylla världen med människor.

När Nauru Airlines flight ON042 äntligen går ner för landning på Tarawaatollen i Kiribati efter 48 timmars försening märks det tydligt att Na Atibu har gjort ett gott jobb. Sandens och havets barn har utnyttjat varje kvadratmeter av sin smala landremsa till hem. Betio, hela Kiribatis hjärta, är i vissa delar en kåkstad, inte helt olikt det man kan se i till exempel Sowetos fattigaste delar i Sydafrika. Värmen är tryckande och det är torrt, de svalkande störtskurarna över Majuro når sällan hit. Torrt, brunt och dammigt. Det är märkligt hur en smal bit land som är så totalt omgivet av miljoner kvadratkilometer vatten kan vara så torrt och dammigt.
Jag kommer vid lunchtid och tar en promenad genom Betio det första jag gör. Det är så tyst. Allt är bebyggt tätt, tätt, tätt, men människorna är frånvarande. Kanske dåsar de i sina skjul i väntan på att middagshettan ska avta.

Den försenade flighten är inte det enda problemet. För att kunna jobba här behöver jag ett så kallat research and filming permit. Jag kontaktade myndigheterna redan i november förra året och allt verkade grönt. Enda lilla haken var att en speciell blankett som ska fyllas i var under omgörning och kunde därför inte fyllas i. Tre månader senare är blanketten fortfarande inte klar och jag kan således inte få mitt tillstånd. Ett möte på torsdag avgör mitt öde här på atollen.

Tarawas kåkstad.
6 februari, 2018
Tiden före
Erwin Rommels husvagn
Blantyre–Sveavägen
Tolv munnar att mätta
Sjön och stjärnorna
De hemliga djuren
Vägen till Karonga
Lazarus
Middag med trolldom
Litet land
Skrattspegeln
Min kiribatiska familj
Klimatkriget
Mellan flod och ebb
Tårar över Bikini